Kent Hanssons självdestruktiva sidor

I en text på min kulturblogg kritiserade jag Kvällspostens Åsa Josefsson (”Sydsveriges bästa handbollsbloggare”) för en riktigt usel krönika. Med den, och den fullkomligt fantasilösa utgörningen,  som grund diskuterade jag om det verkligen låg i tidningens intresse att Sporten hade 20 sidor och Kvällsposten kultur blott 2? Jag plockade fram positiva sportsidor den dagen, jag berömde några av Hanssons arbetskollegor men var i huvudsak kritiskt till den något obalanserade sidfördelningen. Speciellt som KvP-kulturen denna dag var synnerligen intressant och välskriven.

Kent Hansson ödslar ingen tid eller plats för att bemöta sakkritiken. Istället redogör han för sitt självdestruktiva ”läserjag”: han som läser och läser och inte gillar men ändå fortsätter läsa och kommer fram till slutsatsen att han inte har något bra svar på varför han läser.

Det är intressant.  läsarnas av ”Sydsveriges bäste sportbloggare” måste göra high five med sig själv av ren läsextas och textupphetsning. Här följer den filosofiska  funderingen i sin helthet:

”Jag läser ett 10-tal tidningar varje dag, plöjer igenom lika många bloggar. En del äldre sportbloggare, som aldrig haft ett fast tidningsjobb, är komplexfyllda och missnöjda med livet i största allmänhet. Varför offrar jag ändå tid på att läsa dessa bittra och direkt elaka bloggare? Ja, jag har inget bra svar. Det handlar ju om bortkastad tid.”

Kent, du må förhålla dig sunt skeptisk till min livsglädje  och allmänna munterhet men du ska veta att jag aldrig kommer tvivla på din bloggs stora underhållningsvärde och den skojfriska nuna som utgör din bildbylinen.