Füssball, på riktigt

Igår såg jag ingen fotboll över huvud taget. Inte ens på TV. Däremot tränare jag 70 minuter i kombitältet allt medan den första riktiga solen stod på utanför. För er som inte kastat er omkring på det plastgräset kan jag berätta att det gör ont – efteråt när endorfinerna avvikit. Och jag, världsmålvakten i varande,  släppte in fyra, fem skott eller avslut,  jag borde tagit. Bland annat det sista, en halvdåliga bredsida från Fredrik där sidledsförflyttningen min var OK men handleden alltför svag.

Det gör lite ont i själen, istället för i kroppen, att släppa in mål även på träning men på något märkligt sätt kompenserar de storheterna varandra.  Själen lyssnar också på förnuftet ibland.

Att ha lite ont efter att ha tränat är skönt –jaget är en hund som pockar på uppmärksamhet och klapp för att den varit duktig. Kramp i benet, ont i axlarna, öm om armbågarna, smärta i knäna, ett stukat ringfinger, ont i den överansträngda vänstra sätesmusklen – det boostar bara självbilden av mig själv som min egen lille hjälte. Själen vill ha revansch men vet att det kostar ytterligare lite småsmärta. Så den yvar sig inte, skriker inte efter mer och nytt och bättre utan inväntar vad husse i huvudet, målvaktstränaren, bestämmer.

Till nästa gång blir det smidighetsträning, cykelsvettning och många situps.


About this entry