Andreas Isakssons armbindel och avsaknaden av ansvarskultur i svensk idrott

Det är ett megastort ämne, egentligen värt en hel bok som jag här ska ge ett litet, litet aktuellt exempel på.

Ingen svensk landslagsmålvakt har förmodligen gjort det Andreas Isaksson kommer göra idag; att gå ut allra först, inte näst först, när Sverige möter Vitryssland borta. Han kommer skaka hand med domare och motståndarkollega men sedan är det väl inte så värst mycket mer.

Det är blott en liten fotbollsnotis eftersom svenska lagkaptener inte är som andra. I Sverige, i svensk fotboll, har inte lagkapten samma roll och funktion som i många andra länder. Här är han, eller ska vara, en symbolisk ledare, ungefär som kungen i en representativ demokrati, eller som Kim Källström – han som enligt Zlatan ”spelat alltför mycket vänsterback” .

Nu kan inte Kim vara med. Den för några år sedan avsatte och alltför auktoritäre lagkaptenen Olof Mellberg har semester. Då får Andreas äran.  Andreas passar väl ungefär lika bra i rollen som Carl Gustaf gör i sin efter som den tillfällige lagkaptenens favorithobby är flugfiske –att stå ensam mitt i kalla, avlägsna vattendrag och vänta på att en fisk ska intressera sig.

I t ex Storbritannien är lagkaptenen omklädningsrummets riktige regent. Han är polis och psykolog i samma kortbyxor. Ofta befinner han sig i en position mellan manager och tränare vad gäller ansvar och position i klubben. Ständigt i medias fokus, representant för klubben i otaliga, officiella sammanhang.

Så är det inte i svenska landslaget och så är inte heller vår målvaktskultur.

I Afrika är ofta målvakterna lagkaptener. Dels därför att målvakterna förutsätts var ledargestalter och därför rekryteras på en något annorlunda basis. Dels för att de har en funktion som biträdande, spelande tränare med mycket reell makt.

Det finns något liknande i USA –inte enbart en annan och större roll för lagkaptenen men också en annan mer accentuerad ledarroll för målvakten. Riktigt varför tarvar en lång förklaring men man förutsätts som målvakt vara en naturlig ledare.

Det är roligt för Andreas att han får vara lagkapten i dag och det är ett litet steg i rätt riktigt för svensk målvaktskultur men det kommer förmodligen inte att inträffa så många fler gånger i vår samtid. Så Andreas, grip inte enbart bollen, grip dagen – Carpe Diem!

Ps Det mest bekymmersamma blir förmodligen var och hur han fäster kaptensbindeln. Att som vanligt ha ett brett, elastiskt band över ena överarmen är förmodligen något Andreas är högst motvillig till eftersom det kommer ge en ny och inte helt funktionell känsla varje gång han använder muskulaturen där. Kanske kan han bära bindeln som pannband?

Annonser

About this entry