Fotboll som en plåga Del 1

Hur fan förklarar man det här?  Det unga, snabba, tekniska i princip helt oövervinnliga Malmö FF förlorar. De inte bara förlorar, de blir utspelade, nästan förlöjligade av ett lag som i förra omgången förlorade mot seriens sämsta lag,  Åtvidaberg.

MFF står inte att känna igen. Är det Sverigedemokraternas stora framgångar i valet dagen före som satt så djupa spår i deras tankar? Att 10 procent av Malmös befolkning inte vill ha dem där? Av de 24 spelarna i truppen har enbart fyra stycken båda föräldrarna födda i Sverige. Är de oönskade?

Å andra sidan är motståndarna ännu sämre när det gäller ämnet ”äktsvenska fotbollsgener” den här kvällen. Det måste vara svårt att vara SD-väljare och gilla fotboll. Det är ännu svårare, en sån här kväll, att gilla MFF.

Om onsdagen och de efterföljande dagarna framtill söndagen präglades av ett extatiskt, orgasmliknande tillstånd så är de senaste 30 timmarna att likna vid en impotenschock. Glöden är inte bara borta, den är fimpad.

De äldre spelare som skulle leda de yngre syns inte till. Lagkaptenen Daniel Andersson klappar i händerna och ser ilsk ut men när bollen kommer till honom är hans fötter lika ängsliga och bortkommna som tonåringarnas. Han passar fel, stressar upp sig och passar till slut den målvakt som han vet är fruktansvärt nervös och osäker inför allt han inte kan ta med händerna.

Det är ett ansvar en lagkapten med över 600 matcher själv borde bära. Inte lägga över på debutanten.

Den unge oprövade målvakten är naturligtvis en anledning till att det inte går så bra. Han är tonåring och egentligen bara med i truppen för att lära. Det är inte meningen att han ska utsätts för det här men nu är båda målvakterna skadade. Han måste!

Hans kroppsspråk utstrålar självförtroende men när kroppen tvingas anpassa sig efter bollen förstår de inte varandra. Han står varje gång alldeles för långt in i målet. När motståndarna springer igenom är han inte ute vid sin linje och tar bollarna utan hukar nervöst så långt bort han kan. Varför han gör det, varför ingen ledare eller lagkamrat korrigerar hans felaktiga utgångsposition vet jag inte.

Han är kort i växten – är det därför han står där inne och trycker –för att ingen ska kunna lobba över honom?

Han gör två bra räddningar, två riktiga bra räddningar men han gör också flera avgörande fel. Vid målet är han både alltför sent ute och han kastar sig alltför tidigt och från fel håll. Ifall han täcker första stolpen måste motståndarna försöka placera den vid bortre. Nu täcker Dejan, det är så han heter, 19-åringen, den bortre stolpen och bollen rullar sakta och retfullt i mål vid den närmaste.

De två räddningarna bådar gott. Han har spänst och är reaktionssnabb. Det är två grundläggande förutsättningar för en bra målvakt. Att han stod fel, sällan träffade bollen rätt, var nervös och skapade osäkerhet i försvaret. Det är trots allt inte en 19-årig tredjemålvakts fel. Hade resten av laget, eller åtminstone de äldre männen tagit sitt ansvar hade Dejan aldrig behövt utsättas för det här. Nu blev han, som yngst och allsvenskt minderårig istället utnyttjad.

Om man jämför med de många unga målvakter som befolkar de allsvenska lagen har inte Dejan kommit så långt i sin utveckling. Jag misstänker att han kanske aldrig någonsin inte når dit, till allsvenskan på allvar, men det beror i så fall inte på vad som hände den här måndagskvällen med MFF.

Annonser

About this entry