Om sportens nödvändiga pausering

Matti Raivio tar igen sig. Han segrare i världens kallaste skidlopp genom tiderna – femmilen i Lahti 1926 (bild och faktauppgfter från Thor Gotass fantastiska ”Først i løypa” (AB förlag -03)

En stor, tyst, snötyngd skog. Ett ensamt skidspår ringlar mellan mängder av breda trädstammar, mitt i den svartvita TV-bilden. Fast kamera, ett startnummer och en stor ful klocka i form av bleka siffror. Siffror som rullar, obönhörligt.

Detta är TV-sport när den är som bäst. Kontrasten mellan klockan och den totala bristen på övrig rörelse i bilden är enkel men genial dramatik.

För er som inte fyllt 40 år och aldrig upplevt detta kan jag bara säga: sorry!  Zenit nåddes i mitten av 70-talet. Före Christer Ulfbåge, före alltför många förvirrande mellantider, före kalhyggen och motorvägsbreda fristilsspår. Och framförallt. Före masstart!

Femmilen i OS var längdskidåkningens starkaste ”varumärke”. En blandning av tungviktsboxning, väderfetischism och manlig introduktionsrit. Den klassiska femmilen tillhörde det sportkulturella världsarvet. Nu är det bara ännu en ointressant masstart, likt en mellandagsetapp i Tour de France – en lång hjälpligt stylad transportsträcka med piffig spurt på slutet.

De ansvariga är giriga, sportsligt närsynta förbundsgubbar och yngre TV-producenter uppfödda på kvällspress och billiga boxningsgalor i TV 1000.

De lever i tron att ju fler siffror, bilder, grafik och falsettröster som kan pressas in desto bättre underhållning. De lever i tron att duellen mellan människor alltid är intressantare än kampen mot klockan. Men klockan har aldrig vallningsproblem. Duellen mot klockan är både en duell mot andra och mot en själv!

Någon borde surra fast dessa TV-producenter på en Malevitjutställning, en konsert av John Cage, tvinga dem sitta igenom 50 teaterrepetitioner och lära sig konsten att pausera!

Den mest konservativa sporten är också den mest framgångsrika. I jämförelse med Fotbolls-VM är hela Vancouver-OS en testbild i TV 8.

I fotboll kan matcherna fortfarande sluta 0-0 utan att behöva skämmas. Här är pausering och omväxlande andningsfrekvens spelets själ. Man har t o m bevarat en del vita linjer ( mittcirkeln, hörnflaggans kvartscirkel e t c ) trots att de inte fyllt någon funktion sedan 1890-talet.

När nu skidgubbarna avslutar sin olympiska högmässa vill jag passa på att häda: tack gode Gud för fotboll!

/Magnus Sjöholm   (En kort kulturtext jag skrev för några år sedan för några av mina mindre dagstidningar och som jag utan framgång försökte publicera i SDS i samband med OS förra året.)

Annonser

About this entry