OS-sammanfattning 1: Max och Sofia

Jag gillar journalister som verkligen tror på något och skriver därefter. Det roliga för journalisten är ifall han/hon får rätt. Det roliga för läsarna är ifall journalisten har fel.

Det sämsta med sportjournalister är när de låtsas som om de haft rätt och inte kan ta en förlust. Som läsare blir man skitsur när den riktigt dålige förloraren inte är idrottaren utan den man betalar pengar för att få läsa om vad han/hon skriver om idrottaren…

Max Wiman i Sydsvenskan ägnade spaltmeter efter spaltmeter åt att dissa SOK för att de inte tog ut tennisspelerskan Sofia Arvidsson till OS. Och även när de gav efter för tennislobbyn slutade inte Wiman att ge dem nåslstick för att de  – i hans ögon –  hade gjort ett sånt ursprungligt, och fatalt , misstag.

Så kom domens dag och Sofia föll i två raka. Och i nästa tävling likadant och i den tredje tävlingen likadant och resultatet var ordet fiasko och att Max Wiman i Sydsvenskan hade tokfel!

Det finns en regel i journalistik som säger att ifall man skapat nyheter ska man också följa de in i kaklet – det som ägnats mycket plats före eventet måste också ges mycket plats efteråt – man har ju byggt upp förväntan hos läsarna.

Nu tror jag inte Wiman vägrar skriva för att han är feg eller har hybris – nej förmodligen vägrar nu Wiman erkänna att han hade fel för han fortfarande anser att han har rätt och alla, inklusive OS-resultaten, var fel!

Annonser

About this entry