Varför gråter Masse Magnusson?

Läser Anders Bengtssons text om Masse Magnusson i Offsides Kultnummer. Jag har tidigare skrivit om det otacksamma att skriva om kultspelare – texten kan aldrig överträffa myten, texten kommer alltid bli sämre än den redan färdigskrivna dikten. Hur mycket sämre beror delvis på skribenten.  Men har man att göra med en man som lever i sitt förflutna är det inte lätt att få honom att öppna sig. Känslor, det är vad kulttexten bör handla om!

Det glädjer mig att Masse Magnusson flyttat till Malmö, fått jobb på ett fabriksgolv där han trivs, magrat, lagt av med spriten, träffat en kvinna och ska bli pappa. Vid tre tillfällen nämns att Masse har gråtit av både glädje ( nu)  och ensamhet (i Benfica faktiskt – ”jag ringde Börje ( Lantz, agent) och grät”). När han säger att han går till jobbet 20 minuter tidigare bara för att få snacka med arbetskamraterna inser man att Masse är en man som måste ha människor omkring sig. Och att han haft svårt att ha fixa det – därav alla timmarna med flaskor och annat efter skilsmässan. Därav anledningen till att han flyttade hem till HIF och gamla Division 2, blott två år efter att Stoijkov snuvat honom på Guldskon, som hela Europas Skyttekung!

Jag skulle vilja säga att det här är nyckeln till Masse Magnusson och jag vill veta varför han gråter, varför han är så rädd för ensamheten.


About this entry