”Samlagsserier” är fotbollens framtid

Baksidan på Lars Olefeldts bok om Experimentet "Fotboll Annorlunda".

Baksidan på Lars Olefeldts bok om Experimentet ”Fotboll Annorlunda”.

Jag är inte enbart fotbollsspelare, jag är också mästare. Så som varande himla stolt Malmömästare i mixedfotboll anno 2013 finner jag det intressant att skriva om denna förädlade form av fotboll, åtminstone i teorin förädlade. Mixade lag var fotboll på ett annorlunda vis. Det är fotboll exakt så som fotboll borde vara och det är även framtidens fotboll, för FIFA. Tror jag.

”Fotboll Annorlunda” är även bok om mixade fotbollslag i Helsingborgskorpen med undertiteln ” –ett experiment i jämställdhet?” av Lars Olefeldt (Stora Hult Media).

Först och främst: det där frågetecknet hade kunnat tas bort för klart att det var ett jämställdhetsprojekt, liksom all idrott där män och kvinnor tävlar tillsammans. Och fler idrotter och experiment borde det naturligtvis vara – att vi separerar män och kvinnor i många idrotter där vi inte hade behövt det har med det manliga patriarkatets oerhörda rädsla för nytänkande. De kommer förlora makten, inflytande och spelar jämt och ständigt ut detta genuskort. Att vi, inte fotbollen, är annorlunda och att det är vi som ska anpassa oss, inte fotbollen. Och anpassar oss gör vi. Anser fotbollsbyråkraterna, genom att inte mötas utan behålla den konservativa uppdelningen mellan män och kvinnor.

Ett annat exempel på denna oförmåga att förstå att kvinnor och män bör behandlas jämlikt även på fotbollsplanen är den för övrigt fantastiska boken Fotboll Europa 2012/13.   Fast mer om det i en annan text.

I sin egen, väldigt privata, minnesbok har målvakten Olefeldt skapat mycket nostalgi men den saknar inte helt poänger. Han går kortfattat genom historien med tjejfotboll och kommer fram till 1972 då han ringer Korpen och vill anmäla ett lag med killar och tjejer från företaget Viggo i Helsingborg. Och han avslutar med en liten spaning om dagsläget.

Det är presshistoriskt intressant att media tyckte det var så fantastiskt och det säger mycket om Sverige i början av 1970-talet.

Det är också roligt att läsa om handfallenheten hos gubbarna i Helsingborgskorpen. Som när de t ex  behandlade förslaget på ett mötet och inte hade några ord för mixade lag utan kallade det för ”samlagsserie”. Sedan blev det officiellt en riktigt serie vid namn  ”Fotboll Annorlunda Div. 1”.

Huvuddelen av boken handlar dock om hur experimentet fungerade i fyra år innan Korpen startade serie för bara tjejer. Tyvärr beskrivs det utifrån ett lite väl smalt perspektiv: Viggos. Det blir mer och mer en intern minnesbok över laget, de medverkade, lag uppställningar  och massor av bilder på vänner och lagkamrater. Tyvärr – för experimentet hade varit värt en riktig bok i riktigt format och där experimentet enbart var utgångspunkten för en diskussion om mixade lag i fotboll (Olefeldt använder f ö termen ”Blandfotboll”).

Som t ex reglerna. De  var väldigt konstiga och lät t ex inte män att gå över halva plan och inte göra mål. När jag spelade mixmatcher på 90-talet fick män inte göra mål. Bakom alla dess inskränkningar och mer eller mindre konstiga regler fanns naturligtvis viljan att inte män skulle dominera totalt. Olefeldt antyder också att det var detta som tog död på intresset – de många konstiga reglerna d vs indirekt männens oförmåga att anpassa sig till mötet, fotbollen och glädjen.

I dag är reglerna borta – den enda regeln i dag är att man måste vara minst tre tjejer på plan samtidigt. Och i Malmö fungerar det bra, rent av utmärkt. Samtidigt skapas det en stämning av att fotboll ska vara kul, att det roliga är överlägset ambitionen att vinna men att viljan att vinna självklart är viktigt.

Kanske kan man uttrycka skillnaden så här  – det är lättare att ta en förlust i mixedfotboll!

För att utveckla damfotboll och i förlängningen även fotboll generellt borde man tillåta mixade lag även i förbundsserier. Det är klart det finns tjejer som platsar bland killarna och det är dessutom väldigt utvecklande att spela mot de som är bättre – som Pia Sundhages idé att möte AIK:s B-juniorer. Den enda eventuella inskränkningen jag kan se är att de som dömer mixade lag inser vikten av att följa reglerna och inte tillåta brutalt och alltför fysiskt spel. För här är det fortfarande skillnad mellan tjejer och killar och kommer så förbli. Det är lite vi kan göra för att förändra det, ifall vi inte börjar genmanipulera, men vi kan ändra på förutsättningarna för fotboll genom att göra den mindre beroende av starka armar, tröjdragningar, livtag och extrema tacklingar. Ja, fotboll är kamp men det är bara målvakten som ska få använd armarna. Får vi bort armarna blir också fotbollen roligare, snabbare och mer mixedanpassad.

Det dröjer ett tag innan kvinnor är med och konkurrerar om guldbollen på samma villkor och om samma boll, som män men en dag kommer det att bara hända så här: ”plötsligt, i Sion….”

PS Olefeldt har en egen blogg där han ironiserar över att jag ansåg hans bok alltför ”personlig” för att recenseras nationellt. Det bjuder jag på samtidigt som jag vidhåller omdömet. Ett spännande uppslag som förvirrar sig in i den alltför personliga nostalgins skimmer.

 

Läs mer på: http://fotbollannorlunda.blogg.se/


About this entry