Hade Tony Flygare någonsin kunnat bli professionell fotbollsspelare?

IMG_8521Är nästan klar med vårens mest omtalade fotbollsbok, Tony Flygares självbiografi. Läste Kristian Lundbergs långa intervju med Tony i förra helgens HD och funderade lite på den. Människan Tony, är han verkligen så god som han hittills framställts och är det bara ödet och ett par taskiga MFF-are som stod mellan honom och en Zlatanliknande karriär?  Kommen till slutet av boken är det fortfarande känslan – en tuff och kagig kille som misstror psykologer och sedan helt faller samman vid minsta motgång. Snäll, välmenande, skadedrabbad och otursförföljd är andra ledord i boken men hur många av dem kan man köpa?

I boken framställs det som om den straff han tog och missade i Halmstad är perpetin i hans liv – ögonblicket då hans öde avgöras. Och hans miss skylls delvis på bristande stöd från lagkamraterna. Jag tror, tyvärr, inte ett ögonblick på den förklaringen.

Det finns några enskilda scener som pekar i en annan riktning och jag förmodar Tony ville ha med dem för att de ger en tydligare bild av honom. Till exempel när han på det som kommer visa sig vara hans sista träning med MFF:s A-lag går in med båda sulorna två gånger. Först mot lagkaptenen Hasse Mattisson och sedan mot Zlatan. Han blir utskälld av Mattisson men skäller tillbaka. När däremot Zlatan visar upp ett stort sår på smalbenet och frågar, ”va fan han menade med det”, blir han tyst.

Sedan, när han blir inkallad till tränarna och får beskedet att han istället får träna med juniorerna menar Tony att det enbart handlar om hämnd och orättvisor, rasism och för att han är annorlunda och en i grunden bättre forward än de andra i truppen: Dejan, Kindvall och Lillienberg. Ja också Zlatan, han medger att han inte är bättre än Zlatan den här vintern före Superettansäsongen men inte heller sämre. Till detta skulle jag vilja tillfoga ett annat och bestående minne av Tony Flygare som fotbollsspelare – hans onaturliga och konstiga löpsteg. Tony sprang snabbt rakt fram med ett steg som liknade en medeldistansare, fast utan den avslappade stilen. Det såg alltid ut som om han var på väg över gatan och in i Pildammsparken för löpträning när han kutade på planen. Och det var ett steg som passade oerhört illa för en spelare som var tvungen att ibland även springa i andra riktningar än rakt fram. I mina ögon rusade Tony Flygare, med det steget, rakt in i anonymiteten och medelmåttligheten fotbollsvärld.

Träningen med stämplingarna markerar också början på den branta utförsbacken för Tony Flygare – som bara blir allt snabbare på grund av extrem övervikt, att han struntar i samlingstider vid provspel och med övervikten en massa skador, dålig rehab, nya skador, nya missade tider e t c. Det står ingenstans men Tony Flygare hade inte heller behövt den ökände Martin Klette som agent (eller en annan icke namngiven agent – det förblir oklart i boken) vid den här tidpunkten som krävde miljonlöner och försökte sälja honom till Europas storklubbar när alternativet var träning med Superettans juniorlag. Tony Flygare, gör ett sällsynt omoget intryck, och hade behövt någon att hålla i handen, och någon som lärde honom att respektera andra, inte enbart Zlatan och Jonnie Fedel för att de var starka och tuffa och hade sydeuropeiskt temperament.

Tony Flygare verkar vara en ganska trevlig kille med dåligt självförtroende och en ännu sämre omgivning som först nu, efter 30 år och en rad misslyckanden på alla plan, blivit vuxen.

 


About this entry