Vem sviker vad?

Det dilemma MFF-supportrar står inför i kväll skulle den här texten egentligen handla om: att antingen dissa Pontus Jansson för att han sviker MFF men därigenom svika MFF i matchen mot Norrköping. Eller heja på Pontus och därigenom svika MFF (utom under matcher), svika klubbkänslan och svika sig själv som supporter till en klubb.

Fast så pratar jag med ett par yngre supportrar om det här, dilemmat,  och till min förvåning tycker de att allt är OK, ingen sviker någon över huvudtaget. De resonerar utifrån tanken att alla måste få förverkliga sig och ifall inte Pontus gick som Bosman skulle ju han aldrig kunnat bli ”proffs”, i alla fall inte i Torino.  Dessutom får MFF 4.5 miljoner, kronor i utbildningsersättning…

Jag har väldigt svårt att förstå det här. En spelare som helt och hållet har utbildats av klubben och som ALDRIG missat en chans att uttrycka hur viktig klubben är för honom kan inte gå som Bosman, under några omständigheter. Dessutom måste man fråga sig ifall att bli Torinospelare är ett självändamål istället för det självmål jag tycker Pontus Jansson gjort?

Är man inte tillräckligt bra för Torino får man väl försöka gå en annan väg, typ över Champions League och landslaget och kanske en mindre profilstark klubb till att börja med? Vad händer ifall Pontus Jansson gör en Daniel Löfquist och inte får spela med Torino av det enkla skälet att han inte är tillräckligt bra? Vad ska han då göra? Spela utan lön för Lazio, betala för att få träna med Juventus?

För mig är det här, ifall de här killarna är representativa för den yngre kategorin MFF-are, (tonåringar plusare) på ståplats , ett tydligt trendbrott. Ifall den 23-årige spelarens självförverkligande  är viktigare än klubben, även för supportrarna – vart tar då klubben vägen, varför ska man vara supporter till ett gäng löst förankrade unga män som alla vill förverkliga sig fortsatt möjligt? Är Pontus Jansson den förste svenske spelare som är större än klubben?

 

 


About this entry