Svenskt Fuskråvara – ur söndagens svenska fuskskörd

Det finns inget fusk i Sverige. Alla svenskar idrottare som varit inblandad i fusk på något sätt har misslyckats eller feltolkats. Svensk idrotts relation till fusk är obefintligt eftersom det faktiskt inte existerar. Och fuskar någon svensk så är det för att hon inte är riktigt svenska…

En doldis, Daniel Ståhl, har kastat tredje längsta svenska diskuskastet någonsin, i Irvine i Kalifornien. Det är säkert inte något fusk men spåren förskräcker. Kollar man på listan över de tio främsta diskuskastarna (längdmässigt) genom tiderna är det en dyster läsning. Flera har dött unga, flera har varit avstängda för dopning och kollegan som Ståhl petar ned, Niklas Arrenhius, har en synnerligen märklig karriär. Han lyckas alltid kvalificera sig till de stora mästerskapen genom att kasta långt i någon obskyr tävling i USA. Sedan åker han till EM, VM eller OS och kastar ungefär ett längdhopp kortare än årsbästat. Vid VM i Moskva i augusti missade han kvalet, för åttonde gången i rad i stora mästerskap. Påstår självfallet inte att varken Niklas eller Daniel är fuskare men vilken osis att alltid missa formtoppen och istället varje gång det gäller hamna i en skitdjup formsvacka.

 

Tycker riktigt illa om domare som varnar för filmning när en straff är mer berättigat. Som i fallet Molins när Wahlström flyttar sig i sidled likt han dansade jenka och knätacklingar MFF-aren. Nu är det inte första gången Markus Strömbergsson gör så här ( han älskar att varna de han tror fuskar) och jag blir lika bedrövad varje gång: förövaren belönas dubbelt medan offret straffas dubbelt. Dessutom kan man ifrågasätta Björn Wahlströms moral när han alldeles efteråt skäller på Molins för att förstärka känslan av att Molins, och inte han själv, har fuskat. Det är dubbelt bedrövligt! Föreningen Svensk ElitFotboll borde tillsätta en supporterkommission och en etikkommission. Och en obligatorisk videodomare med vetorätt som följer Strömbergsssons alla matcher.

 

Det var inte det att tidtagaren vid första SM-final mellan Guif och Alingsås startade klockan alltför sent när Guif jagade kvittering i första förlängningen. Det var det att han stoppade klockan i flera sekunder trots att domarna inte gav något tecken för att stoppa klockan. Mer uppenbart fusk än så blir det inte. Guif kvitterade och får nu omspel istället för det naturliga att straffa den förening som tillsatt sekretariatet. Med beslutet och brottet (rubriceras som visuell olyckshändelse) visar Svenska handbollsförbundet att det är riktigt svenskt. Däremot är fusket med klockan utbrett inom både basket och handboll i hela Europa. Mer än en Euroleaguefinal i herrbasket har avgjorts av en tidtagare när ena laget varit grekiskt. Varför inte en domare, med en enkel klocka själv sköter stoppen och igångsättningen exakt när han/hon vill har jag aldrig förstått.

 

Enligt Sportbladet är det tränare Tony Gustavsson och hans pappas tickitacka-bolag som ska sälja sitt knowhow till Nigeria och därigenom tillföra Tyresö FF minst fyra miljoner kronor netto per år i tre år. Riktigt hur och framförallt varför familjen satsar på att plöja ned en eventuell vinst i återbetalningen av TFF:s skatteskuld som f n v uppgår till 9.1 miljoner kronor framgår inte av artikeln..

 

DN:s riksupplaga (med deadline cirka 19:05) toppar måndagstidningen med ett uppslag om Oddset Hockey Games. Det känns också som ett slags medialt fusk.  Att söndagseftermiddagens ickenyhet blir ett uppslag på måndagsmorgonen är fel tycker jag, en slags fusk mot läsarna. Varför sälja en sportdel på nyheter när man av naturliga skäl inte har några? Kanske borde man istället haussa en obefintlig nyhet på grund av tidspressen leta egna nyheter. Att man varje måndag hade grävt fram en egen sportnyhet eller ett featurereportage med aktuell prägel. Eller köpt in en bra utländsk reportage och översatt. Jo jag vet att man förr i världen sa att feature hör till helgen men det var väldigt, väldigt länge sedan den doktrinen var sann. Tiderna förändras, den maximen borde även inkludera DN-sporten.

Egentligen, misstänker jag, handlar det om resurser och fördelning. Jag misstänker starkt att den ekonomiska balansen på DN mellan kulturen och sporten, som i princip producerar lika många sidor, är cirka 1 till 10. Att en kultursida i genomsnitt kostar 10 gånger mer att producera än en sportsida. Också ett slags fusk, mot läsaarna som tror att medlen är rättvist fördelade och jämt klagar på sportjournalistikens dåliga kvalité.