It’s a man’s game

Som Celticsupporter på läktaren brukade jag skrika det här när Neil Lennon eller Johan Mjällby hade plöjt in i någon motståndare och eventuell även boll varefter motståndaren, och ofta även bollen, stannat kvar i marken, nästan under gräset.

”It´s a man’s game” med den hånfulla kontexten att den som är med i leken får tåla steken. Underförstått – är du inte tillräckligt mycket man har du inte här att göra och framförallt underförstått – jag som skriker det här är mer man än de tysta runt omkring mig och blir följaktligen mer beundrad. Med andra ord den gamla, ständigt aktuella och i huvudsak maskulina riten av att förhärliga våld med fotbollen som gisslan.

Henrik och Nellie, två av Celtic främsta legendarer i modern tid. Henrik representerande fotbollskonsten och Nellie ledaren och det rebelliskt irländska.

Henrik och Nellie, två av Celtic främsta legendarer i modern tid. Henrik representerande fotbollskonsten och Nellie ledaren och det rebelliskt irländska.

Tänker på det när jag i går såg en av årets idrottsliga höjdpunkter – sista kvarten av Crystal Palace mot Liverpool, den som Pool bara skulle spela av för att vinna första ligaguldet på 24 år men förlorade 0-3. Stjärnorna gjorde fel på fel och verkade nästan springa omkring i blindo – till exempel Glenn Johnson agerade som om han var svensk div. 5 –spelare. Lagets hjärta, den gamle Steven Gerrard stod helt handfallen och såg hans karriärs andra stora höjdpunkt, försvinna framför ögonen och ett par trötta ben. Framförallt var man helt oförmögna att samla laget, att få till ett avbrott och att vända spelmönster, att bryta ångestspiralen. Istället satte de händerna på höfterna, vände blicken mot marken eller himlen (beroende på existentiell övertygelse) och svor eller bad. Ensamt, isolerat och fotbollsmanligt.

Fotbollslagens kollektiva ångest, och energi, är ett ytterst fascinerande fenomen i fotboll och nästan endast i fotboll eftersom man alltid har bagatelliserat den mentala biten av spelet. Man har till exempel inga möjligheter att coacha spelarna utom i halvtid, inga pauser, timeouter, byten e t c. Man har i alla tider, förlöjligat mental träning eftersom det ansett vara omanligt av exakt samma skäl som homofobin är så pass utbredd men outtalad i herrfotboll.

En annan klassiker är naturligtvis Tyskland–Sverige 4-4. Exakt samma sak inträffade då som nu. Har Tyskland lärt sig något av det? Tveksamt, vi får se i VM. Har svensk herrfotboll lärt sig något av det ? Nej, absolut inte. Hamrén, spelare och påhejande journalister tror fortfarande att det var för att Sverige var bra, ungefär som att de gjorde en dålig match, borde legat under 7,8-0 efter en timme men sedan plötsligt vände sista halvtimmen för att de är så bra. För att Hamrén är en så stor, manlig, fotbollsledare.

Den här korkade, stoiska maskuliniteten – jag blir lika glad varje gång den dyker upp och skördar sina offer, och skapar sina hjältar. Samtidigt lika bedrövad eftersom fotbollen aldrig verkar lära sig varför detta inträffar och vad han kan göra för att undvika det. ”It´s a man’s game”.

Jag vet inte hur det är i damfotbollen men jag inbillar mig att det är exakt samma mönster upprepas där. Sett ur det perspektivet är Pia Sundhages av nästan hela Idrottssverige stenhårt kritiserade rekrytering av ”veckotidningspsykologen” och ”psyk-charlatrisen” Mia Törnblom kanske exakt vad fotbollsspelare behöver – en mental mjukstart. Så istället för att förlöjliga Pia och Mia ( som även en rad manliga, undersysselsatta idrottspsykologer gjorde) se till modet att trotsa sekelgamla principer och se, förhoppningsvis, resultatet.

 

 

 

 

 

 

Annonser