Femmilsmannen

Stark kandidat till flera utmärkelser, inte enbart det till "Årets Sportbok". Den grafiska designen kommer garanterat  att uppmärksammas av Svensk Form. Så nästan fulländad är den. Ekerlids förlag!

Stark kandidat till flera utmärkelser, inte enbart det till ”Årets Sportbok”. Den grafiska designen kommer garanterat att uppmärksammas av Svensk Form. Så nästan fulländad är den. Ekerlids förlag!

Alla i svensk skidsport är inte cyniska, giriga och infantila. Den här texten publicerade jag på Smålandspostens kultursidor för drygt ett år sedan. Den är borttagen, vet ej varför. Läge att publicera den här och nu:

” Inga idrottstävlingar har bidragit mer till vår nationella självbild än femmilen på skidor. Skidåkare är, även i Norge och Finland, överrepresenterade i alla omröstningar om mest beundrare idrottare och har begåvats med en närmast mytologisk roll. Allra helst ifall de tillfälligt lämnade skogen och isoleringen, trotsade kyla och natur under 50 km i ett ursinnigt tempo, för att sedan återvända in i skogen på samma skidor och i samma spår de kom ifrån.

 

Det var tysta, starka, allvarsamma män som levde av jakt, fiske och skogsbruk i en otillgänglig del av Norrlands inland och det finns något väldigt svensk i detta närmast lutheranskt, asketiska mansidel. Så starkt att kvinnor ännu inte gör sig några besvär. Kvinnor springer maraton, boxas och kör Formel 1-racer men 50 km på skidor anses uppenbarligen fortfarande alltför ansträngande, eller alltför manligt.

 

I Holmenkollen, den mest klassiska tävlingen, åkte Gunde Svan 35 km med en bruten arm eftersom han aldrig brutit ett lopp och ”inte ser någon anledning att göra det nu heller”. Thomas Wassberg vägrade ta emot Bragdguldet då han ansåg att en konkurrent borde belönats med utmärkelsen, två år tidigare.

 

Om dem och deras föregångare som nordiska mansideal berättar den norske skidhistorikern Thor Gotaas över 550 sidor i ”Femmila. – ”skisportens manndomsprøve”. Gotaas har tidigare skrivit ett par av standardverken om skidsport (inkl. en om skidorna och en om vallan) med samma perspektiv på människa, ekonomi, miljö och politik.DSC05818

 

I skidsportens barndom åkte man sällan länge än 5-10 kilometer men det nordiska nationsbyggandet krävde mer uthålliga förebilder. Vasaloppets idé som påminnelse om frihetslängtan hade ännu starkare motsvarigheter i Norge och Finland. På 1860-talet bildades olika nationalistiska rörelser för att få unga män att åka skidor som förberedelse för en kommande frihetskamp mot Sverige respektive Ryssland. Och förutom oberoende bestod belöningen i pengar: redan på 1880-talet kunde enskilda tävlingar locka med ett förstapris motsvarande en skogsarbetares årslön.

 

Efter unionsupplösning och det finska inbördeskriget tog amatöridealen motvilligt överhand men egenskaperna kom till pass då den fruktade finska skidgerillan under Vinterkriget ofta angrepp Sovjets försörjningslinjer långt bakom fronten.

 

Gotaas låter enskilda åkare bilda ramen för hans berättelse om femmilens nordiska kulturhistoria. Han ägnar även ett kapitel åt banläggarna i Holmenkollen vars ambition är ”en 50 km lång symfoni” – en harmonisk blandning av långsamma höjder och hastiga backar. Och skidlöparna, genom alla tider, vittnar i sin tur om vinnarreceptet som räddar en undan ”väggen”: rytmen i åkningen.

 

Även när Johan Olsson beskriver ett bra lopp i ”VÅGA VÄLJA eget spår” handlar det inte om resultatet utan om rytmen – om hur ”kroppen dansar fram”. Han belönades med 2013 års Bragdguld för att han trotsade femmilens nya berättarstruktur med masstart och åkte alldeles ensam i 35 kilometer. VM-guldet är dock inte hans bästa lopp utan en liten försäsongstävling i Norge för fem års sedan, där han kom tvåa…

 

Paret Olsson (Anna är (OS-gulmedaljör) har skrivit en liten vacker bok som i korta texter berättar om träning, tävling och vardag. Johan beskriver sig som en egensinnig ”enmansföretagare” som med mental styrka och egna innovationer vill utveckla sin produkt. Han redovisar öppet sin misstro mot alla kollektiva lösningar: ”Jag är lojal till en gräns, max en vecka”, skriver han till exempel angående de månadslånga läger som landslagsåkare förutsätts delta i.

 

Men Olsson rymmer förmodligen samma skidåkarsjäl som legenderna. Blott mångordigare, och modernare. Likt Ingmar Bergman berättar han att varje tävling och träning är en kamp mot ”demonerna” som alltid vill vila och Johan Olsson som ska vidare. Och denna tävling är den enda han egentligen deltar i. Den mot sig själv.

 

Olsson beskriver ofta och gärna olika sinnliga synergieffekter i hans liv. Som dottern Mollys ögon, lyxen att få vara frisk, samarbetet med konsulten/kroppen, belöningar som gourmetmat, dyra viner och tio max tio lösgodisbitar/dag. Estetiska höjdpunkter som tennisspelaren Federers rörelsemönster, Wassbergs Swixmössa och framförallt naturupplevelserna. Om hur han under höstarna i dimman på fjället eller myren känner att han kan springa hur långt som helst utan ansträngning. Om hur fantasierna tar över och hur han där blir sitt favoritdjur, älgen, som oberörd lufsar långa sträckor i ensamt majestät.

På så sätt blir även Olsson, trots lösgodis och blöjbyten, ytterligare en i raden av dessa klassiska nordiska ”femmilsmän”.”

Titlar: ”Femmila. – ”skisportens manndomsprøve”/ VÅGA VÄLJA eget spår

Författare: Thor Gotass/Anna, Johan och Sara Olsson

Förlag: Gyldendal/Ekerlids

Läs också: Først i løypa. Historien om langrenn i Norge. Revidert og utvidet utgave. Dreyer 2010.

Skimakerne : Historien om norske ski. Gyldendal, 2007. ISBN 978-82-05-36328-1

Løping: En verdenshistorie. Gyldendal, 2008. ISBN 978-82-05-38508-5. Engelsk oversettelse: Running – a global history, 2009. ISBN 978-1-86189-526-4

 

 

 

Annonser

About this entry