Den planlösa huliganismen

Lagom till den allsvenska fotbollspremiären lockar kvällstidningarna med jättelika 200-sidiga ”megamagasin” och ”fotbollsbiblar”. Arx förlag släpper en huliganguide, i fickformat: ”Vad är huliganism?” är perfekt för ett halvtidens bildningsideal bortom korvkön eller varför inte under det oplanerade spelavbrottet.

 Aage Radmann, sociolog och huliganforskare vid Malmö högskola, har kortat och ”översatt” fjolårets avhandling till funktionell prosa. Svensk och internationell forskning redovisas liksom det första svenska ”boxet” (1906). Huliganism placeras i ett medialt, populärkulturellt och inte minst genusteoretiskt perspektiv. Det blir oväntat intressant då guidens genomgående tes är att huliganismen är betydlig mer komplex än den framställs som i media, eller av högröstade och rödbrusiga ”sittplats-haters”.

Vad jag saknar i boken är (förutom en jämförelse med det våld som numera präglar många politiska manifestationer) en analys detta hat. Alltså inte huliganernas utan hatet från de som hatar huliganerna. Speciellt som huliganerna utgör en del av ett ungt ståplatsproletariat som spelare och tränare ofta hyllar för deras stora och ytterst lojala stöd. Här finns en konflikt full av klass, bekräftelsebegär och ovillkorad kärlek: vem är mest man, vem är mest supporter?

En förklaring till hatet kan vara att de ”besuttna” gärna vill behålla en romantisk, borgerlig illusion om fotboll som lek, som om leken fortfarande var möjlig. När den så brutalt och effektivt nu krossas tar de detta personligt, och politiskt. En annan teori utgår ifrån huliganernas starka sammanhållning och möjlighet att få leva ut känslor, såväl fysiskt som verbalt. För detta beundras och respekteras de av både män, kvinnor, ja till och med av motståndare. En del av sittplatshatet kan vara illa dold avundsjuka, en frustration över att de yngre hanarna år 2015 fortfarande får förverkliga sina grovmaskulina drömmar. 


About this entry