Fotbollspamparna som obstruerar utvecklingen

Mönstret känns igen från svensk fotboll: en stor, baktung och maktfull förbundschef som efter ett helt liv som fotbollspamp dirigerar allt omgiven av en rad välavlönade ja-sägare. Svensk fotboll styrs av ett fåtal förbundspersoner vars tänkande är lag. Detta har bland annat möjliggjort det oerhörda förtroende som Erik Hamrén fått och i mina ögon missbrukat på ett olyckligt sätt. Det finns även andra, viktiga vägval SvFF gjort de senaste åren som jag tror kommer få många negativa återverkningar.

I 27 år var Ignacio Quereda odiskutabel diktator över spansk damfotboll. Han var både förbundsbas OCH förbundskapten. Det spelade ingen roll att alla protesterade och att t o m den stora stjärnan Vero Boquete ( fd Tyresö och nu i Bayern München) drev en kampanj mot Quereda och bojkottade landslaget. Mannen satt kvar. Nu har denna höst mannen ersatts av en annan man men med större horisont.

Nu skall spanska fotbollsförbundet omedelbart investera 10 miljoner kronor i att utveckla en fungerande liga. Förhoppningsvis hänger klubbarna på, det finns i alla fall goda utsikter efter som nästan alla stora spanska herrklubbar även har damlag. Det finns t o m 48 professionella spelare, eller spelare med professionella kontrakt med det framgår av en artikel i El PAIS att professionaliteten enbart sitter i kontrakten – ingen av tjejerna kan leva på sin lön.

Utvecklingen drivs i första hand av de båda bästa klubbarna Barça och Athletic men även Atletico och Valencia har konkurrenskraftiga damlag. Däremot saknas Real Madrid vilket är synd för även spansk damfotboll skulle behöva en “El Clásico” men förbundets nya offensiva linje och storklubbarnas nya medvetande om vikten av bra damlag är en stor och lovande förändring för hela Fotbollseuropa. Ja, utom för de länder och klubbar som försöker hålla fast vid ett begränsat tänk och överleva genom att spara och framhärda under  “små omständigheter”. Jag är medveten om att för de allra flesta svenska “damklubbar” existerar inget alternativ men formen är lika begränsad och contraproduktiv som de kvinnoförbund som de politiska partierna odlade i decennier och som effektivt begränsade kvinnors möjligheter i svensk politik. På samma sätt som svensk herrfotboll behöver UEFA:s turneringar för att utveckla den inhemska fotbollen behöver damfotboll de stora klubbarnas ekonomiska ambitioner och visioner för att ta nästa steg ut ur fotbollens genusfälla. Framförallt behöver de en ny och mer radikal förbundsledning som i första hand ser till damfotbollens bästa istället för att i första hand förvalta och skydda sina egna maktpositioner.


About this entry