Problemen med ”playoff”

”Playoff”, jag föraktar verkligen det ordet: ett engelskt begrepp av UEFA brukat på ett bedrägligt sätt. Dessutom ofta en garant för en första, skittråkig, försvarsrigid fotbollsmatch.

Vad det handlar om, rent konkret, är att de bästa eller snarare näst bästa förlorarna får en livlina att tampas om. Det finns massor av uttryck för det här förfarandet, i brottning och ungdomsidrott, men för elitfotboll är det helt främmande. Eller var främmande. De giriga, globala förbunden gör internationella turneringarna större och de nationella mindre (Boca Juniors vann den sista argentinska ligan med 30 lag i söndagskväll – i februari blir de blott 22) och då krävs en slags förlorarnas avslagna efterfest.

Nu ska många av dessa, ofta lite skämmiga europeiska förlorarna, integreras i EM-yran bjudna inte med foten utan med armbågen i sidan, just där det nationella självförtroendet för fotboll sitter. Hade Sverige blivit trea i svår grupp hade jag känt mer entusiasm för de kommande matcherna mot Danmark.

Jo, matcherna väcker starka känslor men mindre för lagen och vinnarna och mer detta faktum att det är en match mot Danmark som gäller något, likt ett stort släktmöte med ett mindre trauma på bordet. Min uppväxt är full av somriga matcher mot Danmark och jag minns omständigheterna för de allra flesta; var jag såg matchen, om det var färg-TV, vem som gjorde målen, vilken saft eller öl jag drack. Jag kan höra Bosse Hanssons och Gunnar Nu Hansens röster, en exalterad men alltid mjukt, själlandsdialekt och en korrekt, ljust objektiv stockholmsdialekt som registrerar enligt publicservice-principerna.

Denna november vet inte ens vem jag vill ska vinna; antingen vinner ”vi licensierade svenska fotbollsspelare” eller så slipper jag personligen Erik Hamrén vilket lär bli konsekvensen av en inställd Frankrikeresa. Det finns ytterligare en, lite hemlig, faktor som får mina sympatier att svinga över till svensk favör men se det så här: under alla omständigheter vinner Sverige – så stor är den allmänna tröttheten på Erik Hamréns närmast bisarra ledarskap. Jag förväntar mig att historierna om honom kommer börja läcka ut samtidigt som hans sista match som förbundskapten är över.

Fast återkval, eller vad det nu kallas i allsvensk hockey, startar redan i dag med en match jag ska försöka se, ifall jag hinner hem från träningen i Båstad. Har de senaste dagarna pratat norsk fotboll med både Aage och Karl Ove och är lite peppad. Norsk fotboll är nu där Sverige kommer bli, kanske redan om en vecka ifall Zlatan tack för sig i landslaget – jag tror inte han vill spela VM-kval. Ett mediokert lag utan lyskraft. Men ett lag med hela befolkningen bakom sig och Norges sak är vår sak. Speciellt mot ett land vars officiella representanter jag önska allt förlorat. Det är viktig, inte minst för den inhemska opinionen och kritiken mot regeringen att Ungern förlorar i kväll.

Samtidigt är ett tidigt bortamål det enda som kan få de här första matcherna i ett dubbelmöte att bli intressanta. Annars är scenariot alltför bekant, bortalaget är lyckliga över en poäng och och hemmalaget ser det som det allra viktigaste att inte släppa in några mål. Önskan om målbristen är så ömsesidig att det enda som kan ge en livfull, mindre rigid match är ett tidigt bortamål. Då måste hemmalaget anfalla och bortalaget kan kontra. Brukar bli rolig fotboll. Fast just i kväll önskar jag mig en tidig, och stor hemmaledning, fast de får gärna vänta till jag är hemma vid 21.00-tiden! Under 50 minuter är det svårt köra hemma på.

Annonser

About this entry