Med en isklump i röven

Polska "supportrar" till Wisla Krakow åkte i somras ned till Rom för att slåss med Laziohuliganer mot Romahuliganer. Och polisen.  Fotot från DN-texten.

Polska ”supportrar” till Wisla Krakow åkte i somras ned till Rom för att slåss med Laziohuliganer mot Romahuliganer. Och polisen. Fotot från DN-texten.

I min ambition att bli en bättre fotbollsmålvakt har jag denna höst tagit itu med mina hamstringproblem – ursprungligen en allvarlig sträckning från ett träningspass med en dåligt snörd vänstersko den 19 augusti 2014 med Giffen.

Jag är lite besatt av detta, att bli en tillräckligt bra målvakt för att konkurrera med mitt minne av den jag var för 40 år sedan. Att försonas med det och att äntligen få släppa ut den super-keeper som tros vila i mig.

Eftersom Gifffen (nypromoverade Div 5-klubben i Båstad) har träningsuppehåll har jag börjat spela inomhusfotboll. i Baltiskan och i Kombihallen i Malmö, ett inkast från Swedbank Stadion. Något jag gjorde varje vinter från 1985 och fram till cancern 2007. Ska jag vara riktigt ärlig så var vi ibland många och det var fantastiskt roligt och ibland endast jag, Sportbladets Björn Byström och Expressens Hans Linné. Att spela ensam mot två andra i en helt öde Baltiska med plast för 4500 åskådare var en lite konstig känsla innan vi började spela – då glömde man sånt, det var ändå kul, på något sätt. Det kan tyckas lite enformigt men å andra sidan var alla galna målgester tillåtna där i den monumentala ödsligheten. Det var fotboll, vi var där, vi måste spela och följaktligen blev det roligt. Både Björn och Hasse dog alldeles för tidigt. Det hade varit logiskt att jag gjort dem sällskap med cancern men jag vägrar släppa greppet, både om livet och fotbollen. Det vill säga det var fotbollen och träningen som gjorde att jag överlevde cancerbehandlingen. En bra fysik räddade mitt liv och jag är nu lite besatt av att undersöka hur mycket en gammal tärd kropp tåler av funktionell träning och milda påfrestningar. Jag tror, eller åtminstone har jag bestämt, att jag är skyldig min kropp denna fysiska upptäcktsfärd.

I går torsdag tog MFF:s A-lag från början hälften av planen till lunchfotboll med sponsorer. Numera är här bra konstgräs och här tränar MFF hela innesäsongen men förr i tiden låg här gummiasfalt som åt sig in i benhinnorna. Själv har jag inte kunnat springa ordentligt, mitt löpsteg hämmades av baksidorna av lårmusklerna och jag får extremt ont i fotsulorna av att springa efter all cytostatiska fördärvat nervbanorna i händer och fötter. Men det är det värt. Jag springer sämre än en fet sponsor gör men ändå vill jag träna och stretcha bort all den ärrvävnad som hämmar mig. Igår strechade jag lårens baksida extra mycket före och hade dessutom andra, skor med tjockare sula plus dubbla strumpor och vips gick det riktigt bra. Plötsligt är bollbehandlingen inte lika tafflig och ängslig som tidigare. Jo, det gör ont vid varje fotnedsättning och löpsteg men inte tillräckligt för att sluta och ju mer jag springer desto mindre av det märker jag.

Det känns helt enkelt skitbra med bollen. Jag vågar dessutom trycka till passningarna med insidan av foten som jag inte kunnat sedan cancern och avslitna inre ledband i knäna eftersom jag under sommaren och hösten uppfunnit nya helt egna övningar som byggt upp muskulaturen runt ledbanden. Jag märker att en del lagkamrater inte är vana att få bollen hårt längs backen strax framför sig utan står stlla och väntar på den. Det kan möjligtvis rubriceras som felpass men i min värld är det jävligt bra pass just då och jag kan inte låta bli att offentligt rättfärdiga mina passningar.

I min egen värld dominerar jag men ska bli ett offer för denna hybris. Efter en brytning då bakre vänster hamstring tänjs ut maximalt men ändå överraskande nog håller ger jag mig några moment efteråt ut på en sådan där ofrivillig dribblingsraid där man inte ser någon att spela enkelt på och därför tvingas fortsätta dribbla- över mittplan. Så en snabb fint åt vänster med överkroppen och sedan bollen och vänsterbenet snett framåt höger och för några tiondels sekunder överraskar jag mig själv med min teknik. Mitt i den tanken, mitt i den ”Kanon-Keen-liknande” upptäckten av att skorna verkar göra mig bättre än vad jag egentligen är smäller det till i vänster skinka och smärtan är bara där, pang – likt en fet nål som av misstag perforerat en nervbana.

Jag inser på en sekund att allt är kört och att jag inte kommer kunna spela fotboll på månader. Jag svär och stående på alla fyra bankar jag med full kraft knytnäven i platsgräset. Det är en kliché men i just det ögonblicket av frustration och uppgivenhet är detta det enda jag förmår uttrycka, förutom de skrika några svordomar.

För femielvte gången har jag töjt på min kropps förmåga och ignorerat varningssignalerna. Jag är uppe och haltar av planen efter några sekunder för jag är så jävla arg, på mig själv, på min kropp på att inte kunna när jag vill. Jag vill bara därifrån och tio minuter senare är jag hemma. Sedan dess är det hjälpligt gammalt tryckförband och isklumpar som gäller. Plus att ligga och läsa idrottslitteratur i sängen, på vänster sida. Har sabbat höger axel på en fotbollsträning i Båstad för några veckor sedan och kan inte ligga på den.

Den här gången trodde jag verkligen att jag kommit på hur jag skulle kunna träna fötterna och springa. Det var 20 minuter av lycka, självförtroende och temperament. Förhoppningsvis kan jag börja gå lite försiktigt efter helgen. Kanske hinner min axel och tennisarmbågar läka under de veckor jag inte kan gå till gymmet. Kanske var det bar bara att det hände så får jag dels bygga upp lårmuskeln från scratch och dels får jag tid att skriva och läsa mer, min sportboksgenomgång ska vara klar om tre veckor och jag skriver även en lång essä om årets grafiska romaner.

I dag har jag läst ut ”Kyrkan och Idrotten”, en märklig nog ganska spännande bok om två liknande storheter : elitidrottarens självförtroende och kristen Gudstro. Det är en antologi med två Lundateologer som redaktörer och bitvis är den bra och öppnar spännande paralleller. Plus roliga historiska anekdoter om bland annat Manfred Björkquist, (biskopen i Stockholm och en av Sigtunastiftelsens grundare)  och sportpsalmsdebatten på 30-talet. Skriver en enskild bloggtext om boken längre fram men det är anmärkningsvärt att varken Mats Aronsson eller Kennedy Bakircioglu nämns i den.

Fortsatte med just Kennedys bok, har även läst en timme i den stora boken om serietidningen Buster och den grafiska novellen om en svensk trebarnsmamma som väljer att slå sig ned tillsammans med en romsk kvinna i samma ålder utanför en T-banestation: ”Det kunde varit jag” av Sara Olausson och Felicia Iosif. Av en lustig tillfällighet läste jag i natt ”Den röda vintern” av Anneli Furmark vars huvudpersoner är en 38-årig gift tvåbarnsmamma som inleder ett förhållande med en 24-årig maoist en smällkall vinter i början av 1970-talet  i typ Umeå. Han är en akademiker som tagit jobb på ”verket” för att indoktrinera fackföreningsrörelsen och väcka massorna. Hon är kontorist på Unga Örnar och gift med verkets fackbas, Börje.

Is that an isklump in your back pocket or have ju just run out of books?

Is that an isklump in your back pocket or have ju just run out of books?

Det är en bra bit bort  från Kennedy och det allsvenska publikrekordet men inte så avlägset som vi tror, Förutom den kyrka som nya ”Söderstadion” blivit handlar ett kapitel i Benny Haag välskrivna biografi om Kennedys oro för barnen, att han sällan kan vara hemma och vad som skulle hända ifall han tvingades välja mellan Hammarby och barnens behov av honom. Det mynnar ut i att han berättar hur han och Stefan Batan delar rum på hotellen och då ofta pratar om vardagsproblem och glädjeämnen med barnen. Vilket är en fin bild av moderna stjärnor i en kultur av ”kompulsativ maskulinitet”, ett genusvetar-uttryck som Författarlandslagets Kristofer Ahlström använde i går på mansdagen i en lång DN-text om fotbollshuliganer och Monty Python-citat som mått på manlighet. Så här skriver Kristofer i en mycket läsvärd text:

”Alla rena manskonstellationer jag har befunnit mig i har handlat om att klättra i hierarkin. Att stångas med andra män. Jag har vuxit upp i omklädningsrum och klassrum och logement med samma fostrande idélära: ens värde som man mäts efter hur mycket MAN man är. Inom könsrollsteorin kallar man det för ”kompulsiv maskulinitet”, tvånget att bete sig manligt, och det ställs hela tiden som en måttstock mot andra män. Tävla i flest armhävningar, högst ingångslön, lägst kroppsfettsprocent, den som någon gång har deltagit i en svensexa vet att den är ett enda långt tävlingsmoment. Ölhävning, luftgevärsskytte, paintballmatcher, en rent frenologisk kamp: vem har störst omkrets på sin vinnarskalle?”

Så nu sitter jag här ensam, nyss uppstigen och utsövd men med en isklump i kalsongerna i femminuters-intervaller. Och kan inget annat med min maskulinitet än att klä den i sorg och alltför många ord.

Annonser