Jag och Linda

När jag recenserade boken ”Lindas resa” för några år sedan var jag ganska kritisk, och överraskad. Kritisk mot förlaget som släppt en så slarvig bok, överraskad av att Linda Haglund var så öppenhjärtig med sitt liv, och sina misslyckanden.

Jag blev ännu mer överraskad av att Linda efter att jag publicerat recensionen hörde av sig och ville bli fb-vän med mig. vilket vi naturligtvis blev. Jag fick intrycket av att det var en stark kvinna som utnyttjats av många äldre män men att hon försonats med sitt öde. Precis som i boken skrev hon ofta om sin barndom, om hennes danska påbrå och var stolt över det.

Huruvida hon visste om att hon var dopad eller inte när hon slog sina rekord spelar inte så stor roll, tycker jag. Hon var en mycket ung tjej som lyssnade alltför mycket på vad alla dessa äldre maktfullkomliga män inom idrotten sa, och hon trodde att de hade ärliga avsikter.

En friidrottsexpert på en kvällstidning kommenterade lite syrligt på frågan om vad hon betyder i dag att det ”är hennes rekord som dagens sprinter ska försöka slå”. Ja, men de allra flesta svenska rekord i friidrott från 1900-talet är tillkomna tack vare doping. Men det är förstås en komplicerad moralisk problematik och det är lättare att rynka på näsan åt de som avlidit än att ifrågasätta de som ännu inte erkänt sitt fusk.

Med tanke på de omständigheterna tror jag ändå att Linda Haglund mådde ganska bra och sov bättre på nätterna än en del av 1970- och 80-talets andra svenska friidrottsstjärnor.

Annonser

About this entry