Zachrisson är bättre än boken

 

Skärmavbild 2015-11-27 kl. 07.55.35Världens mest kända sportmän får massor av biografier skrivna av sig och om sig. De kan delas in i två kategorier: de officiella där stjärnan själv medverkar och som vanligtvis är lika intressanta och spännande som en intervju med en akvariefisk.

Sedan finns det en vild flora av biografier där stjärnan inte citeras direkt, som har närvaro eller inte närvaro. Till svenska brukar antingen de officiella eller de bästsäljande komma – de är utan undantag skrivna av sportbiografiproffs som har massor av källor, skriver flyhänt och underhållande men som lika gärna hade producerat en bok om en sumobrottare.

Boken om den 25-årige nordirländske golfaren som redan vunnit allt är en sådan titel, helt utan autenticitet, utan att författaren någonsin varit närvarande. ”Rory McIllroy – vägen till att bli världens bäste golfspelare” av Frank Worrall (Bookmark) är i total avsaknad av adjektiv och hade kunnat vara skriven i morsesignaler. Samtidigt välskriven, helt OK översatt, initierad och full av fakta. Varje kapitel bygger på en rad antaganden om Rorys känslor och tankar som indirekt bekräftas av tidningscitat eller kommentarer av andra experter som åtminstone varit närvarande, på platsen vid ”teepunkten”. Jag betvivlar inte ett ögonblick att Frank Worrall bok är korrekt och en bra beskrivning av golfstjärnans karriär men den är helt utan den för mig nödvändiga litterära närvaron.

Min läsning är alltså ambivalent. Jag fascineras av att han var elva år gammal då han blev världsmästare för juniorer, att han byggt en egen liten golfbana bakom sitt hus med en egen greenkeeper e t c.  Det bästa med boken är dock förordet där ”Göran Zachrisson Djursholm i mars 2015” över fyra sidor beskriver hur han aldrig mött Rory McIllroy personligen. Dock har Göran träffat Rorys far för 20 år sedan. Göran och några andra hade spelat på banan i Holywood ( fantastiskt namn) utanför Belfast. Rorys far Gary hade hand om mat och dryck i klubbhuset och enligt Göran trodde han att de var engelska soldater och var så generös att de enligt Göran nästan kröp ut ur restaurangen/puben.

Göran Zachrisson skriver att han förra året hade klart meden intervju med Rory men att den inte blev av. Och att de var lika bra det för ”vi har inte några gemensamma grunder, det var länge sedan jag var tjugofem”, skriver Zachrisson och så berättar han att hans starkaste intrycket av att vara 25 är att det var då han träffade kvinnan i hans liv, Gunilla, och hur förklarar man det för världens bäste, och tjugofemårige golfare?

Det korta förordet innehåller allt det som boken i övrigt saknar: autenticitet, känslor, bisatser med nära nog alltför personliga minnen och problematisering. Det sista är kanske det viktigaste för Rory McIllroy är fortfarande, efter boken är läst och Rory vunnit sin senaste tävling, ändå bara världens bäste på att slå till en boll med en klubba lite mindre ostadigt än alla andra.

 

Rory McIllroy – vägen till att bli världens bäste golfspelare

Frank Worrall

Bookmark

Annonser

About this entry