”Hva jeg snakker om når jeg snakker om langrenn” – årets skandinaviska sportbok!

Troligtvis Skandinaviens bästa sportbok 2015 och med ett väldigt Penguin/Gallimard-mättat omslag.

Troligtvis Skandinaviens bästa sportbok 2015 och med ett väldigt Penguin/Gallimard-mättat omslag.

Thorkild Gundersen gillar Murakamis bok om löpning, han avgudar Bob Dylan. Att diagonala på ”ski” är för honom essensen av båda. Allt annat är bara världsligt, faktiskt. Året har 110 dagar på höjderna i västra Oslo.Vad övrigt är, är barmark. Förutom passionerad skidåkare är han lite av varje, utan pjäxor: journalist, författare och han har varit medierådgivare åt Petter Northug. Tidigare har han skrivit om bland annat fotboll och just en bok om Northug och Bislet-VM 2011: ” Gull og grønne svensker”

I ”Hva jeg snakker om når jeg snakker om langrenn” (Gyldendal) gör han ett ogarderat och underbart försök att utröna varför norrmän älskar att gå på ski och råkar samtidigt utröna den norska nationalkaraktären. Han gör det genom att ta en skitur med olika experter. Bland annat Petter ”alltid denne” Northug, Thor Gotass, Anders Aukland, Vegard Ulvang, en filosof, en sociolog och en unik norsk skidkändis som går under artistnamnet ”Milslukern” – en uppenbar allmänt accepterad och beundrad eremit på ski, för övrigt inte helt olik Gundersen sjävcastad i rollen som rebell och outsider, diagonalandets Dylan.

Langrenn förvandlar, förstår man av vittnesmålen i spåret, norrmannen till en slags ”Peer Gynt på tur” där tid och det moderna samhället känns avlägset. Hen kan hänge sig åt heliga, urnorska riter som ensam självständighet, stum naturdyrkan, omänskligt knot och slit, att valla om. Ändå finns år 2015 där hela tiden, som ett ständigt hot bakom kulissen, berett att glida fram ur skogen i nästa akt, nästa vinter, efter ännu en misslyckad klimatkonferens. Att Gundersen även förvandlar boken till en diagonalåkandets nekrolog rimmar bra med Ibsens verk som var det sista han skrev på just rim. Att diagonala är ungefär som att just rimma, den vackra mjuka, romantiska rytmiska berättelsen som står i bjär kontrast till vad som utan tvivel är fortsättningen, både för Gundersen och Ibsen; en mer grov, enformig men funktionell skidprosa. ”Hva jeg snakker om når jeg snakker om langrenn” går alltså även att läsa som en stakningen vitbok, en desperat och defaitistisk vidräkningen med detta barbari på ski.

Det hade inte varit en norsk bok ifall det inte även handlade om Sverige och den svenska skidkonst norrmän ofta är verkar oförstående inför. Han förbannar loppet över sugande myrar och vägrar helt sonika Vasaloppet medan han njuter av världens alla andra långlopp. Här finns några bra historier om besegrade och förnedrade svensk skidstjärnor och även en infernoskildring av Slask-VM 2014 i Falun. Ni vet den där svenska staden som renoverade hoppbackar för 300 miljoner men nu inte har råd att ha snö i backen, ifall de nu hade någon snö alltså.

Gundersen är mitt i Dalarna, tittar sig runt och tänker på ”Desolation Row”:

”Plutsligt får jeg øye på Oddvar Brå, forkledd som Robin Hood, han passerar rett foran meg med sin venn, en sjau munk. Camp Viking gynger nå, den er Titanic, som seijer ud i solnedgangen, dømt til undergang. En svensker ropar” hvilken side er du på?” fra ett vindu, før han drar ned rullegardina og fester den med spiker. I kapteinens tårn står Odd Martinsen, selvaste stafett-Martin og slåss med Torgny Mogren. En ferm trommetropp fra Bodø synger for dem, mens Kåre fra Møre bærer ved til bålet. Jeg huker tag i Oddvar, og spør va som er i veien. Han er pjusk nå, den gamle femilskongen. Han sier at han fått influensa og feber, det er nok de mange netterna i det kalde teltet som har skylda. Jag spør Oddvar om snøen, hvor er snøen, Oddvar, har du sett noe til snøen?

”Njaaa, du ska’ huks på at det va’ akkorat likæns her i fir-og-søtti”

Troligtvis Skandinaviens bästa sportbok 2015.

Annonser