Kaptenen som inte förde MFF ut i Europa

Han kallades ”Sidleds-Danne” men hatade det smeknamnet. Av exakt samma skäl som Klas Ingesson led och var förbannad på den klick av väldigt 08-centrerade ”fotbollsexperter” som ständigt hånade Ödeshögaren för att han påstods sakna teknik. Vi som såg honom dominera Bolongas mittfält visste bättre men det hånfulla smeknamnen var frekventa – de två var ju så lätta mål; tröga, omständliga bondjävlar som aldrig gjorde varken spektakulära dribblingar eller gjorde mål. ”Sitting ducks” för ”experternas” hånfulla krönikörsprosa.

När jag jobbade för DN gjorde jag en lång intervju med Daniel Andersson. Där berättade han öppenhjärtigt om bland annat det hånfulla skällsordet ”Sidleds-Danne” och hur orättvist det var (jo,  jag gjorde en med Andreas Isaksson också och skrev även en bloggtext om Andreas gästspel som lagkapten…). Samma dag som texten publicerades var det massmedias upptaktsträff för allsvenskan. ingen sa något men alla hade läst och jag minns inte att uttrycket användes speciellt ofta efter den dagen.

Jag har alltid gillat Daniel Andersson som fotbollsspelare, hans roll påminde mycket om min egen självbild som utespelare – i Daniels fall the unsung hero vars jobb ingen såg, i mitt fall att springa och skapa passningsskuggor, spela enkelt, springa ännu mer, tackla, slå frisparkar och hörnor – jag var värdelös på att nicka.

Ett bra omslagsfoto - gillar speciellt Staffans tröja och stora tydliga "C".

Två kaptener som ser olika på sitt ansvarsområde.

I boken”Kaptenerna – som tog Malmö ut i Europa” (Kolabacken AB) om Markus Rosenberg och Staffan Tapper i synnerhet och malmöitska (ibland MFF-anknytna) makthavare i allmänhet är ordförande Håkan Jeppssons förord mer intressant än vad det troligtvis var tänkt . Jag överraskas av att han kritiserar sin sportchef, Daniel Andersson, som kapten (2005-2012). Efter att ha redogjort för vad Daniel gjorde som kapten konstaterar ordföranden att ”jag tror inte att det räcker idag”.  Det sensationella påståendet är värt en extra text.

Lika bra som jag gillade mittfältaren Daniel, lika skeptisk var jag till lagkaptenen Daniel. Jag har  skrivit fler kritiska texter om honom i rollen som lagkapten. Att MFF-ordförande nu offentligt kritiserar honom i den nya boken om ledarskap i MFF och Malmö känns det inte som en seger men väl som en bekräftelse på att jag tyvärr hade helt rätt.

Då vågade ingen säga något om det, ifall nu ens experterna brydde sig – lagkaptenens roll var bagatelliserad i svensk fotboll under decennier och med tanke på vad Markus Rosenberg presterat i årets viktigaste matcher, utvisad mot Norrköping och nu avstängd mot Real Madrid, är det tveksamt ifall han och MFF fullt ut förstått vikten av ledarskap i ett kollektiv.

Nu, när näringslivstänkandet breder ut sig även i lagsporterna har det blivit allt viktigare med ledarskap. Och Daniel Anderssons ledarskap, på plan, hade hämtat inspiration från tiden före andra världskriget. Jag tror inte ens att Daniel ville var kapten i MFF men han hade inget val – han var mest meriterad, från stan (typ) och hans bror och far är två av MFF:s främsta och mest tuffa företrädare genom tiderna. Men Daniel var inget kaptensämne och har troligtvis aldrig varit det heller. Jag är övertygad om att Daniel Andersson var kapten mot sin vilja.

Jag skriver ”på plan” eftersom jag inte vet hur Daniel använde sitt ledarskap i omklädningsrummet – där är det lika viktigt som på plan men det där ute i det gröna var han ingen bra lagkapten. När man diskuterar kaptenerna som tog ut MFF i Europa så efterträdde Daniel sin storebrodern då denne skadade sig mot Maccabi Haifa. Med Daniel åkte man ut mot FC Thun. Med Daniel som kapten kvalificerade man sig inte till en enda Europaresa förrän sista året, då Rikard Norling tagit över och som så fort han bara kunde bytte ut Daniel.

Det är tankar jag själv framfört här på bloggen – spelaren Daniels otillräckliga ledarskap som ett problem för MFF under de åren. Här är ett blogginlägg från juli 2010 (plus en intressant kommentar från Erik Dahlberg om ett möte med DA i Bari) och här är ännu ett.  Här är ytterligare en text vars utgångspunkt är kontroversen mellan Zlatan och Kim och hur svensk press mangrant ställde sig på Kims och inte lagkaptens sida. Det kan vara bara att ta upp det nu när ingen längre skulle ifrågasätta Zlatans ledarskap, inte ens de av kvällspressens krönikörer som kompenserar bristande fotbollskunskaper med tarvliga påhopp och hånfullhet.

Vill ni läsa mer om vad jag tyckt om MFF, ledarskap och lagkaptener är det bara att kolla i arkivet på de orden.

Annonser