Är Evy Rosqvist Borg och Stenmarks jämlika?

DSC07893Det är lätt att tro att den svenska gubbigheten, mansgriseriet och den allmänna maskulina rädslan för konsekvenserna av kvinnlig idrott är både konstant och internationell. Fast så är det inte. Inte alls faktiskt. Allt man behöver göra är att lyfta blicken. Om man vill, ifall det nu gagnar ens syften. Helena Tolvhed, idrottshistoriker och genusforskare vid Stockholms universitet, diskuterar delvis detta i hennes nya bok  ”På damsidan – Femininitet, motstånd och makt i svensk idrott 1920-1990” (Makadam).

Som helhet är det en spännande men väl akademiskt undersökning av tre exempel på relationen mellan mansdominerad idrott och kvinnokroppar: damidrottens startskede på 1920-talet, rallydrottningen Evy Rosqvist och kvinnliga handbollsspelare från 1930 till idag.

Tolvhed påvisar att en kvinnokropp i det offentliga svenska sportrummet fortfarande inte bör se ut som en manlig. Samtidigt tycker jag att hon dels missar den skandinaviska kontexten, dels överdriver fakta för att det ska gynna hennes teser.

Det första handlar om de första försöken att organisera kvinnoidrott på ett nationellt och internationellt plan. Det var inte lätt. Riksidrottsförbundet styrdes av enbart män som inte vill dela med sig. Några av dem såg fördelarna med kvinnliga idrott men motarbetades. Belysande är att det officiellt inte handlade om kvinnor som idrottade utan ”kvinnoidrott”, så som om det var en idrott sig sig, skild från det män höll på med d v s ”idrott”. Denna distinktion har förföljt de idrottare som inte är män, än idag heter det officiellt damallsvenskan tillskillnad från allsvenskan. Det är spännande att utvecklingen varit så pass annorlunda i olika idrotter. Fotbollen framstår, likt alltid, som mest konservativ och allmänt ”damdissande” medan handbollsförbundet accepterade kvinnliga spelare redan på 1930-talet. Dock 30 år efter våra västra grannländer. En förklaring som Tolvhed för fram är att fotbollen ansågs alltför rå och brutal för kvinnor medan handbollen var beskedligare och inte lika skadefylld. Idag skulle vi säga precis tvärtom, handbollen ställer högre krav på fysik och muskler men då hävdades det att  fotbollen var alltför ”maskulin”.

Tolvhed har också intervjuat några av dagens handbollsspelare vilka inte känner sig förfördelade annat än vad gäller träningstider och ekonomisk ersättning. Naturligtvis, hade man kunnat skriva, barn och kvinnor får alltid de sämsta tiderna och ingen betalt. Men i det sammanhanget är det intressant att båda våra skandinaviska grannländer har haft ligor som varit mer framgångsrika än männens både vad gäller publik, massmedial täckning och sportsliga framgångar.

En av boken två  ”teoretiska huvudsatser” är att lyfta fram glömda kvinnliga idrottsinsatser. Tolvhed konstaterar att ”kvinnors idrottsprestationer har inte tillskrivits samma värde och inte heller traderats och hållits vid liv på samma sätt som vissa manliga legenders insatser”, och så jämför Tolvhed några kvinnor, varav Evy Rosqvist är en, med Gunnar Nordahl, Sixten Jernberg, Ingemar Stenmark och Björn Borg.

Försöken att jämställa Evy Rosqvist med framförallt Borg och Stenmark liknar de feministen Moa Svan torgför i sin bok (”Det riktiga landslaget”) där hon hävdar att damlandslaget i fotboll (som nyligen förlorade 2-0 mot Stockholm distriktslag för 15-åriga pojkar) i själva verket är bättre än herrlandslaget. Liksom Svan menar Tolvhed att denna brist på erkännande och rättvis bedömning av kvinnliga idrottsprestationer orsakats av revirskyddande manliga sportjournalister.

Är då Evy Rosqvists karriär (en av Sveriges mest framgångsrika rallyförare genom tiderna”) i paritet med de männen åstadkommit? Tolvheds belägg för detta är att Rosqvist blev Europamästare i rally för damer 1959-61 och att hon vann Argentinas Grand Prix för standardbilar 1962. För att förstärka Evys insats nämns att hon var ensam kvinna bland 280 män.

Evy Rosqvist var fabriksförare. Det var oerhört sällsynt på den tiden. Mercedes Benz vann loppet överlägset varje år de ställde upp och något reellt motståndet existerade inte. Det är svårt att få fram exakta uppgifter men ingen av världens då ledande rallyförare verkar ha deltagit i loppet. Troligtvis var de enda reella konkurrenterna de andra Mercedesförarna som tog de fyra första placeringarna. Ifall det faktum att hon lämnade sin man i Skåne och ett år senare gifte om sig med Mercedes stallchef spelade in vet jag inte men romansen kan knappast inte ha missgynnat hennes chanser vad gäller eventuella stallorder om vem som skulle vinna och inte vinna. Skriver ”lär” eftersom jag inte vet och aldrig ”lär” få reda på det men det är en rimlig slutsats att Evy tilläts vinna. Att en kvinna besegrar män i motorsport väcker alltid stor uppmärksamhet eftersom det fortfarande är ovanligt för att inte säga sällsynt med kvinnor i motorsport. Det hade med andra ord varit idiotiskt att inte låta svenskorna vinna tävlingen.

Man kan också vända på resonemanget om de 280 männen och hävda att ifall relationen män och kvinnliga rallyförare var adekvat så kan EM-titlarna i damklassen knappast ha erövrats mot fler än en eller högst en handfull medtävlare. Pat Moss, syster till Sterling Moss, och senare gift med Erik ”Karlsson på Taket” Karlsson är den enda dåtida kvinnliga tävlingsbilist jag känner till.

Jag vill absolut inte förta något av ”Fru Evy Rosqvist och Fröken Ursula Wirths seger”. Det gick verkligen undan på vägarna som den här fyra minuter långa filmen visar men en idrottshistoriker bör förhålla sig aningen kritik eller åtminstone ha modet att inte haussa felaktiga slutsater enbart för att det stödjer ens ibland bristfälliga teoribildning. Påståendet att Evy är ”en av Sveriges mest framgångsrika rallyförare genom tiderna” är hur man likt en rallyratt än vrider och vänder på det helt enkelt inte sant. Vad som ytterligare talar för att författaren har stora kunskapsbrister vad gäller motorsport och rally är att det refererats till chefen för Mercedes Benz i Argentina, den legendariske Formel 1-föraren Juan Manuel Fangio som ”rallyvärldsmästare”. Det är sant att Fangio körde standardbilar på 40-talet, bland annat i den sydamerikanska tävling på vanliga vägar som var nästan 1000 mil långt men det är faktiskt inte därför han är en av världens mest berömda tävlingsförare genom tiderna.

Denna, om än långa, parentes ska dock absolut inte förta något av Helena Tolveds boks stora förtjänster och hennes viktiga forskningsinsats.

Annonser