”Ge inte upp fotbollen än Daniel Theorin!”

DSC07854Det är två saker som är glasklara med fotbollsspelaren Daniel Theorins debutbok om elitidrottares karriärövergångar.

1.Att skriva en bok (om än tillsammans med Majsan Boström) är en del i Daniels egen karriärövergång  (MFF, Gif Sundsvall, Hammarby och Gefle IF) och i ljuset av de 16 han intervjuat har debutanten verkligen lyckats, med början av karriärövergången.

2. Det blev ingen bra bok, i alla fall inte om karriärövergångar.

”Som ett proffs- om elitidrott och livet efter” (Idrottsförlaget) omfattar både lag- och individuella idrottare. Flertalet har gått igenom en egen karriärövergången och har något mer intressant att säga om livet efter elitidrotten än friidrottaren Nadja Casadei förhoppning: ”jag vill vara med i ”Let’s Dance”.

I det sammanhanget, och bara i det, framstår Martin Mutumbas karriärval insmugit bland de sista raderna i texten som såväl klokt och smart: han har startat en ideell fotbollsklubb för unga killar i hans förort så de  förhoppningsvis inte strular till det så oerhört som han själv gjort.

Nordin Gerzic berättar om sitt helvete som spelmissbrukare och att en kille han träffat som är före detta narkoman som han vill jobba ihop med för att hjälpa andra missbrukare, när han slutar spela. Texten handlar i huvudsak om Nordins missbruk och är ganska intressant men som ”bra tips på karriärövergångar”?

Flera berättelser ter sig behjärtansvärda, idrottarna vill använda sitt kändisskap för att sprida information om missbruk, misstag, bättre kost och yoga men är det verkligen karriärer som elitidrottare ska planera för?  Boken säger sig vända sig till elitidrottare vilket i sig är märkligt eftersom den gruppen kanske inte är överdrivet stor?

Ronnie Hellström berättar om livet som fotbollsmålvakt för 45 år sedan. Tina Lovesan (fd Nordlund) berättar om hur hon tog sig ut ur ett dåligt liv genom yogan. Hon tycker för övrigt att trots att jobbet som yogalärare för Umeå IK:s damlag bara varade ett enda säsong borde fler fotbollsspelare träna yoga, för smidighetens skull. Oc j ag håller med henne, dock inte den formen hon sysslar med och det bör påpekas att det även ökar skaderisken. Men smidigare blir man.

Lasse Frölander föreläser om kost och en massa må bra saker, under den långa karriären hade han 15-20 sjukveckor per år- det har han inte längre. Simmaren tipsar om att utbilda sig vid amerikanska college samtidigt som man tävlar – det är ett bra tips men kanske inte så nytt och unikt.  ”Magda”, skidskytten, ”gör en massa roliga saker” och är delägare i en restaurang. Björn Ferry har skrotat planerna på att bli riksdagsman 2018.

Den som verkar ha gjort det smartaste valet är Daniel Theorin själv – att skriva en bok om karriärval (typ) är smart. Bra synd att den i huvudsak handlar om andra saker. För är det verkligen meningen att elitidrottare ska inspireras av de 95 procent av texten om Martin Mutumba handlar om hur mans misskött sig lite överallt och varit oansvarig?

Mellan elitidrottsintervjuerna finns små korta intervjuer med människor som arbetar professionellt med att ta hand om pengar och elitiidrottare. I princip alla texter börjar med ett företagsnamn utom det som handlar om doping, eller ätstörningar – är det som tips för alla de som är dopade och/eller har ätstörningar vars elitkarriär snart är över?  Allra sist ligger 52 småannonser

Det är en lite bisarr bok som ska ge elitidrottare svar men huvudsakligen skapar en rad frågor. En av de oundvikliga frågorna är varför Daniel Theorin inte intervjuat de elitidrottsmän som verkligen blivit framgångsrika, nej jag tänker inte på Frank Andersson.

Börje Salming hade varit bra men han berättar mest om sin hockeykarriär. Volvochefen och tennisspelaren Leif Johansson hade säkert varit intressant, och Bengt Baron, även han näringslivstopp och OS-guldmedaljör i simning. Bredvid dessa framstår Frank, Martin, Nordin och de andra som ganska besynnerliga,

Boken utlovar även guldkorn och de finns: Anna Laurell Nash har en lång högskoleutbildning som kemist. Det är en bra text eftersom hon inte kan sluta boxningskarriär och hela tiden skjuter den civila karriären framför sig. Här är problematiken klar och tydlig Det är kanske inte det ultimata rådet för karriärövergångar men det är frapperande att så många i brist på tävlandet desperat försöker kravla sig kvar inom idrotten i någon form  – det vill säga de genomför aldrig någon karriärövergång och det var kanske inte det boken skulle handla om?

Det är här Daniels första bok. Frågan är varför förlaget, de som rimligtvis borde ha erfarenhet av att styra upp bokprojekt inte gjort så. Tore S Börjesson har varit redaktör och eftersom han själv skrivit bra böcker om ett enda ämne undrar jag vad som gick så snett här, att det istället för det som baksidestexten och förordet lovar blivit en bok om lite av varje.

Kanske är just detta förklaringen eftersom jag tidigare i höst recenserat Gunnar Perssons bok om italienska fotbollsspelare utgiven på samma förlag. En bok som sägs handlar om Serie A men istället handlar om italienska klubbar och spelare i allmänhet. Av den ängsliga ambitionen att ta med allting blir det en bok om inget, trots titeln.

Annonser