Northug i faderns spår

DSC07113

”LITTERATURKRITIK Tänk er en sportbiografi skriven likt ett drama av Brecht, castad av Ibsen. Det intrycket ger den nyutkomna och från norska klent översatta ”Northug – en biografi”.

Kanske vill kommunikatören och författaren Sverre M. Nyrønning med titeln antyda det som tydligt framgår men aldrig klart formuleras i boken: Northug är två. Bakom sonen finns alltid pappa John, patriarken eller ”Hövdingen” som han internt kallas i klanen. Fadern har varit tränare, manager, servicechef med mera. Han såg till att sonen lämnade landslaget och dess sponsorer för egna, mer lukrativa kontrakt. Fadern ”är” det bolag som äger sonen, alla hans framgångar och speciellt alla hans inkomster.

Fadern (och författaren) återkommer ofta till det som både sägs förena far och son och som gjort varumärket så framgångsrikt: de sega, starka agrara männen rotade i en avlägsen naturskön del av Norge som sedan fyra generationer står enade mot hoten från staden, det moderna och numera även mot det ogina norska skidförbundet samt det författaren kallar ”mediehyenorna”.

Första fadersupproret gör sonen vid 16 års ålder då han helt medvetet går in i väggen. Han sjukskrivs för utmattningssyndrom i sex veckor och slipper träna.

Efter sitt första stora sportsliga misslyckande, OS i Sotji, super sonen den 4 maj 2014 sig redlöst berusad och kraschar våldsamt med sin väldiga lyxbil. När Petter sedan lämnar kamraten kvar i bilen, flyr hem till lägenheten i staden men spåras upp av polishundar – då känns det hela rätt logiskt. Lika logiskt som att när sonen friges kommer pappa och mamma My farande till gömstället i Åre för att trösta: med ägg och Kalles Kaviar. Sonens favoritmat. Med tiden förlåter fadern sonen för hans ”svek” medan han, enligt mamma May ”aldrig sa varken förlåt eller tack/…/ ”men jag vet hur Petter är.”

Mer än så får vi inte veta om hur mamma May uppfattar sonen, och fadern, då biografin verkar vara dikterad efter ”klanens” direktiv. ”Författaren” hyllar familjens krav om att hemlighålla privatlivet och texten saknar helt närvaro. Vi får aldrig möta ”Northug”, enbart ta del av hårt redigerade citat. Det känns som att läsa ett extremt långt pressmeddelande, verfremdungseffekten är total.

Under Skid-VM i Falun har ”Northug” visat att enmanslandslaget, (24/7-sponsrad av norska Coop), är överlägset både det officiella rödblå kollektivet och resten av världen. Enligt författaren kommer troligtvis Petter Northug lägga skidorna på hyllan om några veckor. Förhoppningsvis inleds då den tredje akten i frigörelseprocessen från fadern.”

Ur min recension i Norrköpings Tidningar.

Annonser

About this entry


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Om

Jag som skriver kallas vanligtvis Magnus Sjöholm. Bor i Malmö och skriver kultur- och sportjournalistik. Eftersom båda handlar om tyckande, kunskap  och omdöme blir det alltid väldigt subjektivt här på bloggen. Jag tror helt enkelt inte man kan vara helt objektiv när man skriver om de här två områdena. Inte ens i vardagstidningarna.

Namnet kommer från den första bloggtexten jag tänkte skriva – den om Max Fuxberg och hans trasiga tår i Trelleborg. Och nu kan jag inte ändra namnet…

När jag inte skriver här är jag fotbollsmålvakt (välskadad fotbollsmålvakt) i Gröstorps IF i division 6 Sydöstra Skåne. Jag håller också på att skriva en bok om målvakter, minnen och utanförskap.

Läs också min blogg om allt som inte rullar: Maxtiofingrar

 

Kategorier


%d bloggare gillar detta: