Vem är Janne Andersson?

Detalj ur Peter Holgersson och /eller Josefin Loftenius foto i Offside nr6/2015

Detalj ur Peter Holgersson och /eller Josefin Loftenius foto i Offside nr6/2015

Så här skulle jag vilja att Offside jättelånga reportage om Janne Andersson var. Som på bilden. Inte den officielle, välmenande och kalkylerande Janne Andersson, inte han som enbart säger saker vi redan vet utan den andre, den på bilden som Peter Holgersson eller Josefin Loftenius tagit och som publiceras med Oskar Sonn Lindell text.

Jag hoppas de båda ursäktar att jag lånar en del av en bild för att illustrera reportaget, och det texten i mitt tycke saknar. För den Janne Andersson jag känner är mer så här. Den Janne Andersson jag känner är också helt annorlunda men sällan så diplomatisk och tråkig som texten framställer honom.

Det är ingen dålig text, början är alldeles utmärkt trots att den är zaggig. Det är underbart när vad som skulle tvingas vara en ingress i andra sammanhang här får vara 3000 tecken. Så läs Offside (jag beklagar att jag inte hunnit förrän nu när jag rehabar hamstringrupturen med bland annat crossfitmaskin), se de tre alldeles utmärkta bilderna men tro inte att detta är den enda bilden av Janne Andersson. Under de fyra, fem år jag skrev tidningstexter om svensk elitfotboll var det speciellt två tränare som jag gillade. Dels för att de var mänskliga, kloka och respektfulla. Dels för att de var duktiga tränare men också hade en annan mindre tilltalande sida som de ibland inte kunde hålla tillbaka. Den lite mörkare sidan var det som gav relief till den andras, vänligare, officiella, diplomatiska.

Om jag läser 40 000 tecken om Janne Andersson och ser den här bilden vill jag veta varför han tycker det är viktigt att stödja kampen mot bröstcancer. Jag skulle vilja veta varför han klär sig som han gör, vad vill höra honom förklara varför han har så kalla, nästan argsinta glasögonbåger, för att nu nämna några av de personligare och mer privata delar som vi i texten inte får ett enda tecken om. Nej, det är inte privatlivet jag är ute efter utan människan bortom fotbollstränaren Janne Andersson jag är nyfiken på. Sedan kan man förstås välja att som Oskar lägga krutet på det fotbollsmässiga men då tycker jag att man ska kötts in i just det nördiga, djupanalysera taktiken, ta reda på varför IFK i princip inte hade en enda skada under säsongen förutom Bärkroths eventuellt av överträning orsakade lårmusklebristning. Inte låta Janne Andersson säga några klyschor om deras taktik och låta det stå oemotsagt. Varför offra 40 000 tecken på att dramatisera en vecka vars utgång vi känt till i en månad?

Första gången jag träffade Janne Andersson var på ett symposium som Högskolan i Halmstad ordnade. Det handlade i huvudsak om karriärövergångar och täckte mycket. Allting ifrån någon jättekänd kvinnlig idrottare som representerade ett företag och jag har glömt namnet på båda. Självmordsförsök är en ovanlig karriärövergång men det var här jag träffade Martin Bengtsson för första gången och på stående fot erbjöd honom en plats i Författarlandslagets startelva under en fikarast.  Martin trodde förmodligen jag var galen för jag drack varken kaffe, spelade fotboll eller mådde så bra just då – jag var skallig, vägde 20 kilo mindre än matchvikten och var döende i cancer. Men jag var där, hade t o m kört bilen alldeles själv från Malmö för symposiet låg perfekt i min behandling,  dagar efter att jag fått nytt blod och var så speedad som man kan vara när man får en massa nya underbara vita och röda blodkroppar efter att ha dippat under 80 i hb-värde.

Här lyssnade jag på hur Janne berättade om att han tyckte mycket bättre om att utbilda spelare än träna dem. Han såg sig mer som lärare än tränare och varför han trots allt var seniortränare var bara för att han kommit fram till att spelare som fortfarande ville lära sig något var tillfredställande att träna medan det faktiskt var helt meningslöst att träna äldre fotbollsspelare som inte ville bli bättre. Så Jannes anförande den dagen handlade om karriärövergångar men inte riktigt som varken han eller högskolan tänkt.

Sent på hösten 2007 var inte HBK en toppklubb och ett år senare skulle HBK-ledningen tycka att det räckte med de 20 säsonger Janne gjort i klubben. Janne stod inför en såväl klubb- som karriärövergång medan han pratade om hur han såg på unga spelare och hur han tog emot dem i Halmstad. Han berättade att han tyckte det var viktigt att de fick se staden, lärde sig vad staden representerade, vilka supportrarna var och vilka krav de ställde. För att det var lika viktigt att spelaren förstod sin och klubbens roll i staden som det var att han förstod sin roll i klubben och det blåvita laget. Att han inte i första hand jobbade med fotbollsspelare utan med människor. Det är lätt att säga men svårare att stå för. Jag tror att det är högst två, ter av de allsvenska tränarna som kan säga så utan att det känns löjligt och alltför tillgjort.

Jag är också övertygad om att det är därför Janne Andersson lyckats så bra med nyförvärven i IFK Norrköping. Att de känt trygghet och från början förstått sin roll. Det är därför, även ifall han hade haft råd, har valt bort stjärnorna, valt bort de pengasuktande allsvenska fixstjärnorna som så många andra klubbar betalar löjliga löner för.  Därför han valt bort hemvändare i fall man inte räknar Emir Kujovic dit vilket man inte bör göra. Har man sett Emir och brorsan ställa sig sist i en lång kö på ett småsnuskigt Netto i Norrköping förstår man att han inte valde IFK för pengarna och glamouren. Där fanns något annat som var viktigare. Likadant med Traustason och Bärkroth.

Jag mötte Janne Andersson när HBK spelade mot någon av stockholmslagen, eller viktiga matcher av DN-kaliber. Pressen var för övrigt inhyst i ett litet omgjort mörkt domarrum alldeles bredvid entrén. När jag var som sämst hösten 2007 valde jag bort Örjans Valls branta, rangliga spiraltrappa   med vilken man tog sig upp till överbyggnaden: där efter att sponsorerna smaskat i sig läckerheter och innan spelarna fick serverat varm och god mat härbärgerade en p å alla vis hungrig presskår.   Ganska ofta var han den förlorande tränaren och han var i princip alltid sur. Vår meny bestod av att motståndarnas tränar först fick säga några ord och så var det Jannes tur. Han brukade inleda med att förklara att det var ett rättvist resultat för att det just var ”resultatet” och sedan berätta hur oförklarlig och orättvis fotbollen faktiskt var just den här kvällen, trots resultetet. Det var grymtningar, mörka blickar och en påtaglig men ganska latent vresighet där. Man fick passa sig så man inte ställde fel frågor och utmanade humöret.

Sedan träffades vi i andra trevligare sammanhang och det är speciellt ett jag minns med ett leende. Eftersom jag gick illa var jag ofta på Olympias pressparkering när den öppnade en timme före matchen. Janne var där för att spionera och medan vi långsamt gick mot Olympia började vi prata teknik. Och det var inte i huvudsak jag som frågade honom utan tvärtom. Varför jag nämner det här var för att det nästan är enda gången jag upplevt att en allsvensk tränare struntat i prestige och roller utan ärligt och förutsättningslöst diskuterat taktik  och spelmönster. HBK:s och de närmaste konkurrenternas och jag minns det som han köpte min analys av HBK:s brister. I alla fall låtsades han göra det. Och vi var överens om resten.

Avslutningen är fin, citatet om att han där med gråten i halsen förklarar att han är ”lite smårörd” men på de 18 sidorna i Offside hade jag velat läsa mer om vem Janne Andersson är, inte vad han sa till sponsorerna och publiken i slutet av oktober 2015. När var han senast ”smårörd”? Varför bröstcancer, vem valde de där glasögonen, vad ska hans prydliga och förmodligen ganska praktiska kläder signalera, egentligen?  För efter 18 sidor i Offside vet jag fortfarande inte mer om Janne Andersson än jag och alla andra redan visste.

Annonser

About this entry