Värsta Judaskyssen

Det absolut värsta som kan hända en allsvensk fotbollstränare är att han utses till ”Årets Tränare”. Få eller ingen så kallad utmärkelse  i sportvärlden ger mer negativa vibbar än den att vara bästa herrfotbollstränare i allsvenskan.

2014 års vinnare Aage Hareide satt hela säsongen men lämnade en klubb i fullkomlig turbulens.

2013 års vinnare Rikard Norling insåg faran och lämnade hals över huvud tre veckor senare.

2012 års vinnare Jörgen Lennartsson fick sparken

2011 års vinnare Conny Karlsson fick sparken ett halvår senare.

2010 års vinnare Roland Nilsson satt ett halvår.

2009 års vinnare Mikael Stahre satt ett halvår innan han försvann.

och så vidare…

Ingen av tränarna har haft framgångar i sina nya klubbar utan samtliga har fått sparken, Rolle Nilsson redan efter ett halvår. Jörgen Lennartsson är den ende som kommit upp på fötterna igen. Är det inte dåliga resultat så drabbas tränarna av hybris eller dåligt förtroende. Och det beror knappast på alltför högt ställda förväntningar. Dessutom finns alltid den faktor att styrelsen och andra makthavare i klubben ser sina positioner försvagas samtidigt som tränaren stärker sin. Då blir han också en fara och ett hot mot dessa potentater och får gå vid första bästa tillfälle. För så fungerar svensk idrott. Är du bäst ska du vara jävligt försiktig och inte tro att du är bäst. Att bli utsedd till bäst är rena Judaskyssen!

Så vad väntar Janne Andersson? Ja, troligtvis går IFK Norrköping jättedåligt i Allsvenskan, hamnar på nedre halvan, förlorar i Europa och Janne tackar för sig nästa höst och söker nya utmaningar. Medan Peking säljer alla talanger alltför billigt och famlar i bottenregionerna.

Annonser

About this entry