Sportåret 2015 – och 2016

Jag beklagar, jag såg det inte, hade ögonen på annat.  I alla fall upplevde jag inte speciellt mycket mer än dess fotboll och den får ett alldeles eget kapitel. Vilket inte hindrar mig från att minns det, 2015, ur ett ”sportperspektiv”.

Det var Skid-VM i Falun och SVT kunde inte skilja på rollerna som public service-företag och nationalistisk hejarklacksledare. Dessutom tycker jag all sprint och klungåkning är tradigt att titta på. För mig är det en degenererad och schizofren form av skidåkning – ungefär som om alla plötsligt spelade Drillofotboll. Skidåkning definieras bästa av norrmannen Thorkild Gundersen i den utomordentliga boken ”Hva jeg snakker om når jeg snakker om langaren”.

Ifall det fanns VM för 50 km utan masstart, och helst även utan skridskoåkning, hade jag suttit klistrad. Förresten undrar jag vad som gör kvinnor så svaga just i skidspåret att de inte kan åka 50 kilometer? I alla andra idrotter avverkar man lika långa distanser, spelar lika länge. Jag spårar inget av detta i det annars så genushögljudda Idrottssverige – finnas det ingen debatt eller krav på jämställdhet? Är skidåkartjejerna alltför lata för att åka 50 km?  Eller går gränsen för jämlikhet vid 30 km?

All form av skidåkning, och Formel 1, är något jag endast ser glimtar av på Eurosport på gymmet. Ja även tennis. Fast jag gillar se tennis men måste välja bort. Chansen att jag tittat hade varit större ifall jag hade någon att heja på – en svenska eller svensk. Nu sägs Elias Ymer vara den pojken som ska rädda svensk tennis. Jag tvivlar av den anledningen att vi sett 50 andra svenska ungdomar vinna stora tennisturneringar i 16-18 års åldern och sedan inte kunna ta nästa steg för att de övertränat och förstört sina kroppar med benäget bistånd av otåliga tränare. Svensk tennis har haft lika stora problem med alltför tidig och hård träning som gymnastikförbundet men det syns inte lika tydligt. De flesta är färdigväxta unga män och kvinnor runt 175 cm, inte tjejer och kvinnor runt 155 cm. Har tyvärr också missat den eventuella debatten.

Sverige tog en massa medaljer i en liten stad runt Hjälmaren som arrangerade Friidrotts-VM för pojkar i somras (U19 i Eskilstuna?). Jättestort i Sverige och inte värt en notis i utlandet. Förbund och förbundsjournalister lite här och var jublade och antydde att framtiden är oerhört ljus för svensk friidrott. Enligt lundaprofessorn (som intervjuades tillsammans med Anja Gatu i Gunnar Bolins stundtals utomordentliga ”Sport i P1” ) håller friidrotten greppet om TV-publiken. Trots att inga svenska seniorer tillhör världseliten. Här är listan på SIFO:s och Sportbladets undersökning om mest populära svenska idrottare!

Jag förstår att friidrott är mer lockande än de flesta andra sporter eftersom den är så individuell och att den liksom svenskor på skidor är massmediala. Samtidigt tvivlar jag. De svenska medeldistanslöperskan som bara är svensk för att hon har ett svenskt pass är oerhört duktig men jag känner inte att jag måste heja på henne för att hon är svensk. Nationalism och identitet kolliderar där. Precis som många guldstater aspirerar på OS-medaljerna i löpning för att de importerat en mängd afrikaner. Hur kul är det? Att de betalar gästarbetare på friidrottsbanan överlöner samtidigt som de betalar underlöner och inte skyddar de gästarbetare som bygger dessa friidrottsbanor och arenorna mot faror och massdöd.

Naturligtvis ser många på friidrotten i OS men jag tror det dels beror på att det verkligen bara är en tävling vart fjärde år och dels att vi i Sverige har en befolkning som till ca 25 procent håller på ett annat land, eller håller på flera. Då är OS en perfekt scen för onyanserad nationalism vilket väl är OK, vart fjärde år. I TV. Samtidigt är det likadant med OS som med Fotbolls-VM. Det VM som inte skulle kosta skattebetalarna ett öre men tvingade dem att försaka 100 miljarder av hälsa, skola och omsorg.

Generellt är jag bränd av friidrottens många nedtystade dopingskandaler och att ”deras Blatter” inte enbart påverkat valet av arrangörsländer utan också favoriserat dopingländer mot mutor gör inte friidrotten mer attraktiv. Friidrotten har nästan alltid drivits av i mitt tycke suspekta personer, även i Sverige.  Sven Nylander lär vara allvarligt sjuk och jag hoppas han bättrar sig. För mig är han symbolen för svensk friidrott: att t o m den högste ansvarige och symbolen för antidoppingarbetet dopar sig.

Tänk om Sven tillfrisknade och bestämde sig för att lätta sitt sinne – berättade om alla svenska och amerikanska fuskande stjärnor som borde komma ut och bekänna. Då hade min respekt för Sven Nylander ökat. Men ännu så länge liknar svensk friidrott Boforsaffärens ännu otvättade byk eller den katolska kyrka där alla visste att företrädarna förgrep sig på pojkar men ingen vågade vittna offentligt.

Jag har respekt för kampsportare för de har något att bearbeta: en ångest, rädsla, trauma eller bara dåligt självförtroende. Det krävs mod för att jobba med detta offentligt, i en ring eller i en bur. För många kampsportare, även i Sverige är det dock enbart ett sätt att bli något, tjäna mycket pengar, växa socialt, kanske skapa en framtid utan arbetslöshet och droger. Det var inte helt oväntat att ”The Mauler”, han som enligt Sportbladet redan skrivit svensk idrottshistoria i den där MMA-faighten på hemmaplan som han förlorade i först ronden, skulle komma ut som en f d intern med en långa rad av misshandelsdomar mot sig, den längsta på 18 månader.

De jag inte har respekt för, utan snarare föraktar, är dels alla de som tjänar stora pengarna på de här halvtrasiga liven och dels de som njuter av att se andra misshandla varandra. Ifall man njuter av det har man fel i huvudet – tyvärr kommer jag inte fram till en annan förklaring. De saknar den humana och medmänskliga broms som ska slå till när vi utsetts för verkligt våld. Den broms de har som älskar fiktivt våld i filmer, TV-serier, TV-spel  och i böcker faktiskt har. Det är bromsen mellan fiktion och verklighet.

När jag tränade kampsport på gymmet skulle den kvinnliga instruktören (f d taekwondostjärna) plötsligt lära oss att slå nedåt – mot en uppenbarligen redan sänkt person – och sedan fullborda slagserien med ett knä i nyllet eller en spark mot njurarna. Där lämnade jag boxnings/kampsportsträningen för den säsongen. Jag slår gärna mot pad, jabbar och kicksparkar i luften men här blev fiktionen lite väl äkta. Det kändes instinktivt fel, jag kunde inte göra det här, här tvärnitade min kropp tack vare min erfarenhet och min sammanlagda moral: bromsen.

I går såg jag ett litet videoklipp på fb om våld i invandrartäta förorter som Tensta och Rinkeby.

Moosa Assal som föreläser mycket om islam ger en bild av vad som händer där mellan unga människor som får mig att tänka på kampsportspubliken – ofta rika män som har råd med dyra biljetter eller t o m ringsidebiljetter och aldrig skulle sätta sin fot i Tensta – men de och de beväpnade invandrarkidsen saknar bromsen. Eller har råd att bortse från den, kan släppa den ibland, ifall de betalar tillräckligt bra.

Jag tänker också på första säsongen av True Detective ( gratis på HBO Nordic) som jag såg om igår – där makteliten roar sig genom att brutalt våldta och rituellt mörda barn och unga kvinnor. Jag ser knappast några  psykologiska skillnader mellan dessa fiktiva gestalter i TV-serien och de verkliga, runt ringside. Det är samma bejakade av våld och förnedring men det ena är TV och det andra socialt accepterad sport i Sverige 2016.

Svensk idrott och det svenska samhällets förändring kan avläsas i  brottningens blomstring och vissnad. Brottning är en human tävlingsform för styrka. smidighet och kamp en mot en. Idag är den närmast död, de enda som håller den igång är hillbillie-liknande aktörer på den allt brunare skånska landsbygden och invandrarkillar från östra Turkiet, Irak och Afghanistan. För dem är brottning ett sätt att förhålla sig till kropp och kultur. Och väldigt maskulin – det lär inte finnas så många kvinnliga brottare från dess länder. Ja finner något oerhört sympatiskt i detta att de SD-svärmande mellanskåningarna kan tvingas heja på killar som Zaid: min 19-årige gymkompis och brottartalang som flydde hit från Afghanistan för tre år sedan.

Samtidigt är inte alla sporter för alla, inte ens som åskådare. Jag kan inte bejaka sporter bara för att de är med i Riksidrottsförbundet. Jag kan i princip endast stå ut med att titta på fotboll och basket. Ta till exempel  simning – jag tycker inte ens det är en speciellt bra sport. Simning är lite som om löpare inte hade gemensamma banor när de sprang mer än ett varv, i tunnlar. Alla sträcker över 100 meter känns lika spännande och omväxlande som banmaraton: åtta löpare springer på var sin bana alla de cirka 105,3 varven….

Vilket för oss in på följdfrågan: vad jag ska följa under 2016?  Mest akuta är frågorna gällande Nyårsdagens backhoppartävlingar och om jag ska följa Handbolls-VM. I den tablå som saknar källa men som både DN och SVT publicerar saknas backhoppning på Nyårsdagen.

Har backhoppningen helt ”lagts ned”? Finns det en alternativ användning (typ olika former av bungy-dump?) för de 300 miljoner som faluborna investerat i att rusta upp sina två gamla rostiga backar? Eller har sporten omskolat sig till sommaridrott – i Dubai? Inomhus? Yngre mellaneuropeiska män med ätstörningar i baddräkter?

Vad det här mynnar ut i är att jag har svårt att se elitidrott som enbart elitidrott bortkopplat från allt annat i samhället. För mig har allting ett sammanhang, det finns alltid en extern förklaring och konsekvens av vad som sker inom idrotten. Jag tycker idrotten har ett oerhört stort ansvar som den misskött under decennier eftersom den hävdat att den bara är idrott: att idrott och annars om  politik, samhälle, våld, ekonomi e t c inte hör ihop.

Det är en falsk och framförallt feg uppfattning som tyvärr styr framförallt svensk men även internationell idrott. Därför är jag ganska ambivalent till Sportåret 2016. Även i år kommer jag ägna mer tid åt film och litteratur än att se andra vuxna människor ägna sig åt avlönad lek.

Annonser