En bikt om lek, allvar och Human Engineering

Ibland gör jag det här istället för att glo på skärma: sorterar och packar donationer till illa vinterklädda flyktingar. Jag är jag. Pernilla är fd ledarskribent på DN, Arne känner jag inte och kvinnan kom till Sverige för två veckor sedan och jag minns tyvärr inte hennes namn. Fotograf är Lasse Nordmalm - känd basketprofil!

Ibland gör jag det här istället för att glo på skärma: sorterar och packar donationer till illa vinterklädda flyktingar. Jag är jag. Pernilla är fd ledarskribent på DN, Arne känner jag inte och kvinnan kom till Sverige för två veckor sedan och jag minns tyvärr inte hennes namn. Fotograf är Lasse Nordmalm – känd basketprofil!

Den här texten blev något annat än jag tänkt, snarast en bekännelse, en rannsakan av det faktum att jag faktiskt sitter uppe på nätterna och stirrar på en stor dataskärm. Att jag hoppar mellan olika fönster, räknar, gissar, drömmer och indirekt speglar mig och mitt liv i några basketresultat. Det här blev till en bikt om vikten av lek och fantasi.

Det är troligtvis så nära lek vi eller jag kan komma som sportintresserad: fantasy spelad på natten. Att sitta uppe och se NBA-basket och hoppas att ens spelare sätter skott, tar returer, blockar, snor bollar, passar e t c. Samtidigt som jag med något mindre entusiasm ändå hoppas att mina motståndares spelare ska misslyckas och kanske t o m skadas lätt. När Stephen Curry, utan tvekan den bäste spelaren i dagens basket, linkade ut i natt med en troligtvis vrickad fot erfor jag en viss obskyr känsla av lättnad. Varje sen natt och tidig morgon blandas tystlåten lycka med fullkomligt tom besvikelse men endast vår ligas eget fora finns för att formulera känslorna. Jo, jag har den här bloggen men inser samtidigt att den skulle bli fullkomligt outhärdlig och definitivt oläst ifall jag regelbundet ventilerade mina känslor här. Precis som ifall jag skrev om sport på kulturbloggen…

En av de mest fascinerande sakerna med Fantasy-NBA är att du hela tiden måste värdera och uppskatta spelares insats kommande natt. Jag bänkar nu Evan Fournier i Magic för han har haft två usla matcher men låter gamle guarden Jameer Nelson i Nuggets spela. Jag plockade upp honom i förrgår efter att min pg Jarrett Jack i Brooklyn Nets trasat sönder korsbanden – han var hela ligans sjätte bäste passare och sjunde bäste straffkastskytt. När sedan Rajon Rondo inte spelar p g a en värkande rygg och Hassan Whiteside har ont i fötterna så föll jag hårt i natt. Dessutom uppträder James Harden arrogant och divigt – förmodligen för att utmana deras rookiecoach och få Houston Rockets att byta coach, igen.

Nelson är ojämn och har låg skottprocent men han kompenserar det med att skjuta treor och passa bollar. Nattens motståndare Timberwolves borde ”passa” honom väl men samtidigt är Nuggets coach en oberäknelig man som i mina kollegiala ögon ofta väljer fel. Fast felbesluten gäller framförallt insidespelare. Det finns hopp.

Rodney Hood har haft tre utmärkta matcher men misslyckades helt mot Spurs förra gången de möttes och Danny Green spelade försvar på honom. Blir troligtvis samma sak i natt – så jag bänkar en spelare som presterat säsongsbästa stats de senaste tre.

Human Engineering föll hårt i natt ( den här texten är nog egentligen ett sätt att bearbeta den smärtan) men jag/vi föll från positionen som ledare, för en underbar natt var jag etta av elva. Överst. Först. Bäst. En ledare som tror sig vara beundrad. Dels tack vare att många spelare varit bra de senaste två veckorna, dels för att jag då låtit alla spela och gasat alltför mycket. 820 matcher får vi bokföra, från 28 oktober till mitten av april.

Glädjen att ligga överst var stor och samtidigt lite generande. Jag vet att det absolut inget betyder mer än att mitt basketkunnande  och min tur varit lite större än de andra svenska NBA-nördarnas de senaste veckorna.  Detta nattliga missbruk av min vuxenkaraktär kan rent ut av kallas oansvarigt men jag är sådan – jag älskar att leka och fantisera.

På sett och vis är det ungefär samma drivkrafter som håller en lagsupporter drivande, förmodar jag. Drömmarna, analyserna, de omedelbara känslorna som lättklädda män i grupp kan framkalla tillsammans med en boll.

Fast klubbsupportern gör det ofta även i ett annat, mer socialt sammanhang. Och de blir mer beroende av enskilda spelare och trogna sina lag, skapar livslånga lojaliteter. De bekänner inte sin kärlek till katalanen Marc Gasol och hans stats och liv (jag fascineras djupt även av bröderna Gasols oerhört kloka föräldrar som båda dessutom är långa och läkare) ena natten för att trada Marc mot Rajon Rondo ett dygn senare.

En av två avgörande skillnader är att jag fullständigt skiter i ifall lagen vinner eller förlorar så länge det inte påverkar min spelares stats negativt. Ifall jag har en bänkspelare i behov av speltid är förluster rent ut av något eftersträvansvärt, liksom coachbyten och avstängda eller skadade lagkamrater.  De n andra skillnaden är att en lagsupporter är lojal och följer sin klubb medan jag egentligen är en osjälvständig supporter till mig själv och mitt basketkunnande. Som lek. Men lek är inte lek om det inte finns något allvar i det. Jag vill nog påstå det – t o m i söndags när jag först lekte med Britta Bus och sedan med mina två nya syskonbarn Isak och Irma så är leken inte enbart lek. Trots att de alla tre är mellan 2 och 5 år unga. Vi vuxna smyger med värderingar, försöker bestämma tempo, innehåll, sätter gränser och är lyhörda för moral. Dessutom kan man inte leka med förälderns barn utan att det samtidigt påverkar relationen till föräldern på samma sätt som att dina egna barns uppförande när de lekar med andra påverkar relationen mellan de vuxna.

Rousseau liberala uppfostringsideal förblir ren fiktion men hans problematik eller dilemma är ständigt lika aktuellt. Förnärvarande, och för mig, även i rollen som kapten för Författarlandslaget i fotboll: hur mycket lek, hur mycket allvar? Jag måste inte enbart förstå  och värdera ett 30-tals fantasifulla vuxna människors plats i den här ekvationen utan även balansera individen och gruppen som lag, på planen. Ifall jag inte kan tillfredsställa varje spelares självbild av hen och dennes position, antal spelminuter, och roll i matchen har jag ett latent eller akut litet problem.

Samma sak vad gäller laguttagning. Alla deltar  efter egen vilja och förmåga men det måste också finnas ett kollektivt ansvar. När man nu vals ut att åka till Rom måste man förbereda sig – det går inte att åka dit, ställa ut skorna och bara festa när spelaren bredvid dig på planen har försakat både dyrbar tid och kanske familjeekonomin.  Mina små försynta krav på att förbereda ”den latinska leken” under vintern med någon slags träning har resulterat i ett avhopp ( annonserat som evigt) och missnöje bland några andra. Speciellt hos några mindre bra spelare som inte är med men gärna hade kommit oerhört väl förberedda…

Egentligen handlar det om hur mycket lek vi har tid med. De som är väldigt bra har tid för att de tagit leken på stort allvar när de var yngre.  De glänser fast de numera nästan uteslutande leker. Vi andra, vi som ägnade ungdomen åt att annat ( kanske läste och skrev vi med samma bildningsbegär) tvingas ofta nu i nästan övervuxen ålder tillföra leken mer tid och allvar för att kompensera vår bristande talang, teknik och erfarenhet. Samtidigt tror jag att vi alla under hela livet är i behov av  leken och fantasin för att uthärda det vardagliga allvaret vi befinner oss mitt i.  Det som kallas ”realiteterna”, läskiga men lika ovillkorliga som resultaten från nattens NBA-matcher.

På sätt och vis är jag i dag oerhört priviligierad. Samtidigt har jag, med eller mot min vilja, försakat en rad andra viktiga livskomponenter. Jag har inga egna barn, för närvarande har jag ingen fast kvinna, jag har ingen fast inkomst, min karriär är inte längre lika självklar, jag ligger alltför nära en deadline och borde ägna mer tid åt research än att skriva blogg. I förhållande till svensk framgångsnorm är jag fullkomligt dysfunktionell. Jag tror till och med att den här bloggtextens ämne är ett resultat av mitt dåliga samvete. Så länge jag, och mina muskellösa och lättklädda män i USA, noterade bra siffror och hög skottprocent  kunde jag  hålla prestationsångesten och vuxenvärlden stången, hålla dem från dörren. Nu knackar de lite lätt på den där dörren till mitt alldeles egna omklädningsrum. Det låter tunt men även hastigt – likt en snabb morsekod eller melodi jag försynt uppmanas att lyssna till. Det  låter väl i stort sett inte mer än ljudet från ett uppvärmt, halvgammalt tangentbord…

Annonser

About this entry