Självbelåtet rövslickande som journalistiskt riktmärke

Det finns en anledning till att jag inte är årsprenumerant på Sydsvenskan längre – sporten. Jag tycker helt enkelt den är dålig och det blev inte bättre av samgåendet med HD.

Startar dock en helgprenumeration eftersom papperstidningen fortfarande härbärgerar flera av landets bästa journalister vad gäller bland annat kultur, politiska analyser, film och mat. Sportgubbarna tillhör inte den gruppen men jag läste Anja Gatu med stor behållning då hon åtminstone vågade vara självständig och kritiskt tänkande. Att hon dessutom var en god stilist är i sammanhanget närmast unikt.

Det existerar säkert synergieffekter vad gäller samgåendet, det finns duktiga sportjournalister även på HD fast deras självständighet inte är det första man kanske tänker på. Att dela texter som är väldigt lokalt vinklade är dock ingen bra lösning. I dag lördag har SDS en lång text som handlar om de förra helsingborgarna Emil Krafth och Abdul Khalili. Den senare är dessutom inte speciellt aktuell för Fotbolls-OS eftersom han är alltför gammal och måste kvala in som en av tre överåriga – väljer Sverige då Abdul Khalili? Troligtvis inte men ett uppslag åt minnena från i somras och hoppet om att få vara med är det värt, tycker SDS. I en utgång nämns Oscar Lewickis namn – där är all malmöanknytning…

SDS kör även en TT-text vinklad på att Kosovare Asllani är i Pias Sundhages frysbox. Enligt Pia beror det på att hon saknar klubb (sedan i måndags) och att hon inte gillar att spela fotboll för närvarande, hävdar Pia.  Av texten framgår också att Kosovare tackade nej till landslaget i höstas av familjeskäl. Vad Kosovare själv tycker och varför hon nästan verkar ha lagt av är uppenbarligen ointressant, anser SDS och TT.

Här har vi alltså en av landets mest kända fotbollsspelare som bryter med sin storklubb, uppenbarligen inte vill spela och dessutom petas av Pia. Är det bara jag som tycker att det vore intressant att höra VARFÖR Asllani hamnat här?

Ifall Kosovares landsman i herrsektionen av PSG plötsligt ”saknat viljan att verkligen spela fotboll” hade svenska tidningar ägnat spaltmil  och extra direktsändningar åt detta. När det gäller damfotboll låtsas alla att det regnar. Ska vi som är intresserade av damfotboll inte vara så intresserade, eller är vi intresserade på fel sätt?  Om man ska vara intresserad av svensk damfotboll på ett alldeles eget sätt  – kan ingen då förklara hur, och varför och varför grundläggande journalistiska principer inte gäller för sportredaktionerna?

Ska vi enbart fokusera på jättespännande saker som själva truppen till matchen mot Skottland? Pia säger för övrigt omden  matchen att hon hoppas att bitarna ska fall på plats i inomhusmatchen och att ”vi spelar ett riktigt bra anfallsspel och ett säkert försvarsspel”.

Jo, hon har den förhoppningen i en landskamp den 26 januari, inomhus. Borde inte TT fråga sig hur ett svensk landslag lag ska kunna ”ha satt” det offensiva och defensiva spelet den 26 januari, efter en träning?  Ifall tjejerna gör det så är den svenska försäsongerna ju helt överflödig för damfotbollen. Det som svensk herrfotbollen behöver en bra bit in i maj för att få det ska stämma fixar tjejerna och Pia kanske efter en enda träningen i slutet av januari. Hur ska jag tolka det? Att damfotboll är så fruktansvärt simpelt att man hoppas taktiken fungerar när säsongen inte ens börjat? Eller att man inte har någon taktik? Eller att damfotbollspelare är så ohyggligt taktiskt kunniga allesammans?

I dagens tidning är det också en fullständigt okritisk text om att Malbas fick storstryk på hemmaplan. Förlusten skylls, av coachen, på att fem viktiga kuggar hade skadeproblem och journalisten hänger på. Dock var inte skadorna värre än att två av dem spelade hela matchen.  Tidningens basketexpert konstaterar också att ”Malbas hängde som vanligt med i inledningen”. Jaha! Vad berodde det på?

Coachen får sedan förklara att förlusten berodde på att de blev tröttkörda och kroknade för att de hade så få spelare. Någon som helst analys till varför Malbas förlorade, förutom coachens bortförklaringar, presenteras inte. Inte en tillstymmelse till egen analys utan man köper allt coachen säger och gör det till tidningens egen sanning. Det är inte journalistik! Ingen av de här texterna hade publicerats ifall de handlade om annat än sport – varför ska vi som är sportintresserade acceptera undermålig och okritisk supporterjournalistik bara för att ämnet är sport?

Ett steg längre går tidningens ”fotbollsexpert” Max Wiman. I en krönika i går skrev han att den bästa lösningen på tränarfrågan i Malmö FF ”möjligen” hade varit att sportchefen själv, Daniel Andersson, tagit jobbet. Wiman berättar ingående om hur han på tu man hand har snackat med Daniel om det och hur denne blev så smickrad, enligt Wiman själv, att denne ”sken upp” när Wiman föreslog sin lösning. Wiman tycker att Daniel borde få ett övergripande ansvar för all fotboll med ”en klok assisterande sportchef” och två fotbollsassistenter på planen”. Krönikan har rubriken: ”Andersson som manager en dag låter spännande”.

Nu nämns inte begreppet manager inte i brödtexten men det är väl det Wiman åsyftar. Vad är det då som skulle göra Daniel till en bra manager? Nja, det får vi inte veta men han vore ”en utmärkt person” för jobbet. Det vore spännande att veta varför han är ”en utmärkt person”.

Mig veterligen har Daniel Andersson ingen annan erfarenhet av att leda lag är hans sex säsonger som lagkapten i MFF – en rollgestaltning som till och med hans nuvarande ordförande dissat som ålderdomlig och misslyckad.

Vad säger att den personen som höll tyst och bet ihop och därigenom hoppades vara ett föredöme även i motgång – vad säger att den personen är en god pedagog, psykolog, retoriker och en god ledare? Och vad gäller Daniels erfarenheter av taktik, analys och utveckling? Har han några som helst erfarenheter av det? På någon nivå mer än att han lyssnat till det som spelare? Nu tror jag Daniel Andersson är alldeles för klok för att ens överväga tanken men Daniel Andersson är alltså främste sportslig företrädare för den klubb som Wiman är satt, och betald för, att bevaka, objektivt analysera och okritisk granska.

I går hade sporten sex sidor med tråkiga, meningslösa texter och övervägande dåliga, stort uppslagna bilder. I dag har de åtta sidor och jag förstår faktiskt inte varför. Jag tycker SDS:s redaktionsledning och ägare borde sätta sig ned och gå igen sitt sportmaterial och sålla ut det som passar bättre på respektive elitklubbs egen hemsida, det vill säga medparten. Vill man dessutom spara pengar borde SDS rimligtvis halvera sportens sidantal och ge oss sportjournalistik värd namnet: kritisk, etiskt försvarbar, självständig, välformulerad, intressant och insiktsfull.

Ps Där är i dag åtta signerade sporttexter i SDS. De är skrivna av Max, Petter, Jens, Fredrik, Thomas, Peder, Niklas och Mattias….

Pss Jag beklagar ifall någon finner rubrikordet ”rövslickande” anstötligt. Det var helt enkelt omöjligt att beskriva ”journalistiken” ifråga på annat sätt än just så.

 

Annonser

About this entry