Det kommer sluta i Sundet

Återigen är rubriksättaren bättre än brödtexten.

När SDS:s fotbollsexpert Max Wiman lanserade Daniel Andersson som ny manager var det bara redigeraren som fann ordet/begreppet brödtexten saknade: ”manager”. Nu, när Wiman som omväxling skrivit en riktigt hyfsad krönika om tveksamheten över Kuhns kapacitet är det återigen redigeraren som formulerar det bäst och mest effektiv: ”Kan Kuhn göra sig själv och MFF till nummer ett?”

Wiman frågar sig enbart (”kun” på danska ) ifall Kuhn kan göra MFF bäst men en tränare som enbart misslyckats som huvudtränare – vad säger att han klarar av att vara bäst, vara ansvarig och lyckas den här gången? Istället har Allan Kuhn valt att stå i skuggan och vara nummer två, eller tre. Han säger nu att ”det är dags att ta steget”, vid 47 års ålder fyllda. Fast det där ”steget” tog han förstås redan för sex år sedan då han blev huvudtränare i Midtjylland och började med fyra förluster. Med en likadan början här kommer han inte överleva den allsvenska premiären.

Vanligtvis väljer tränaren som misslyckats med sitt första jobb som huvudtränare på elitnivå att fortsätta som sådana, men i en lägre division för att sedan komma tillbaka när de vunnit och lyckats. Allan Kuhn gjorde inte det – han gick tillbaka till sin gamla klubb och accepterade att de valde en annan dansk, och medelmåttig tränare före Kuhn själv.

Det är en märklig accepterande eftersom bristen på förtroende är så uppenbar, från klubbens sida. En form av indirekt mobbing som Kuhn tyckte var OK.

Det är det som är min stora invändning mot honom, innan jag sett hur han formerar och motiverar laget. Hur han kommer försöka reparera alla de sprickor som finns och kommer att spricka på nytt i MFF  – hur kommer människan Allan Kuhn att lyckas förmedla den auktoritet och det ledarskap alla förutsätter att rollen ger men inte självklart förvaltar?  Och vilka är alla de ”ingredienser” som Wiman säger att Kuhn har?  Jag kan också säga att jag vill spela EXAKT sådan fotboll Daniel Andersson vill MFF ska spela men det betyder inte att jag är ett bättre val än Kuhn som huvudtränare i Malmö FF. Vilka ingredienser?

Ledarskapet?

Analysförmågan?

Pedagogiken?

Psykologin?

Auktoriteten?

Jag uppfattar Allan Kuhn som socker åt spelarna, inte det salt som framgångsrika ledare måste strö. Jag kommer främst att tänka på Håkan Ericson. Han misslyckades i princip i alla de åtta klubbar där han var huvudtränare och fick som belöning bli svensk U-21-chef. Hans jobbinsats och auktoritet var så ifrågasatt av spelarna själva att de försökte få honom sparkad efter playoff-förlusten mot Italien 2013. Men Sverige är Sverige – här låter vi inte förbundet påverkas av sådant tjafs. Ericson fick sitta kvar och blev ansvarig tränare för en EM-guldvinnare.  Varvid han blev geniförklarad av nästan alla svenska fotbollsjournalister.

Jag tror fortfarande att Håkan Ericson är en högst medioker fotbollstränare. Jag tror att han kommer misslyckas i OS eftersom en tränare bara kan ha så mycket tur en enda gång i karriären. Sedan sjunker de åter långsamt ned mot marken och hamnar i det mjuka sockersötade markliknande underlag som utgörs av förbundets ytterst finmaskiga skyddsnät.

DÄR kommer  Allan Kuhn aldrig att hamna. Han kommer sluta i sundet, förr eller senare. Skulle jag spela Allan hade jag köpt en våtdräkt. Det kan vara kallt i vattnet även i slutet av maj månad.

 

 

 

 

Annonser

About this entry