Självbelåtet…. del 2

Faksimil ur Sydsvenska Dagbladet 10/1-2016

Faksimil ur Sydsvenska Dagbladet 10/1-2016

”Sa någon ”slåss” så slogs jag” är en sportstory över fem sidor i dagens Sydsvenskan. Skriven av Jens Mikkelsen och med utmärkt foto av Hussein El-Alawi. Handlar om en kille från Kirseberg som blivit mästare i Shootfighting, ett slags MMA ”light” utan sparkar på liggande motståndare. Plus vilken viktig funktion ungdomstränaren har. I stort sett utmärkt, några småmissar och jag saknar förklaring till Alis stora tatuering ”Ahlam” som är huvudbildens hela ingång. Får googla och det mest troliga är att det är namnet på en kvinnlig arabisk sångerska. Var redigerarna så säkra på att det hade med Allah att göra? Eller läste de fel? Eller är jag så okunnig? Känslan kvarstår, utmärkt sportstory som inte enbart handlar om resultat och tränare som haussar eller dissar. Inte underdånig supporterjournalistik och helt i avsaknad av halvbild i färg på idrottsgubbe.

Grejen är att det ligger på de första allmänsidorna, bästa platsen i hela tidningen. Sportdelen däremot ser ungefär exakt ut likadan som i går. Bilder på idrottsmän, stora rubriker och matchresultat från gårdagen. Ja, plus en featuretext om Marta av Max Wiman som verkar handla om vem som bör bära flaggan för Brasilien i sommaren OS.

Jag menar inte att sporten måste ha fem sidor långa reportage varje dag men detta antyder att a. sporten är mer än resultattexter, själslösa halvbilder samt meningslösa citat och b. att det finns en tillräckligt stor del av läsekretsen som är intresserade av en alternativ sportjournalistik – ser perspektiven och sambanden, med samhället utanför planen. Sport i dag är så mycket mer än det lilla historiska arv av osjälvständiga matchreferat SDS-sporten ständigt hänfaller åt.  Sedan är jag medveten om att det inte är de enskilda journalisternas fel, varken att de är män eller tvingas skriva de här texterna. Det är snarare offer för en otidsenlig sportjournalistik där ägare och tidningsutvecklare helt enkelt struntat i sporten för att de ansett at det är en ohjälplig zon för sig själv – utanför de gängse journalistiska kraven och ambitionerna. Det är därför texterna och bilderna på SDS-sportsidor i princip är likadana i dag som de var för 40, 50 år sedan, blott kortare och med porträttbild i färg.

Slutligen en förklaring till gårdagens missnöjeseruption. Som nätprenumerant läser jag sällan sporten på SDS för den intresserar mig föga. Den bjöd, och bjuder, nästan aldrig på något överraskande så jag har läst väldigt selektivt. Generellt är det vad nätläsande orsakar – pragmentisering. Jag ser aldrig eller upplever helheten så som jag tvingas göra i pappersversionen.  Samtidigt märker jag hur mycket bildjournalistiken skiljer sig åt i de olika versionerna – även på en stor skärm med fantastisk upplösning tappar bilden i närhet och påverkan. Plus självfallet i interaktionen med texten. På skärmen blir bilden blott ”bild”, delvis för att den inget annat är – på papper får den automatiskt ett annat värde. Kanske har de med arv och vana att göra.  Kanske är en förklaring att vi möter så enormt många bilder på nätet oupphörligen i olika format och av olika kvalité att vi tappar förmågan att se eller uppleva dem efter förtjänst?  Ungefär samma problem de manliga sportjournalister som enbart producerar resultattexter drabbats av och förmodligen därför tappat förmågan att upptäcka att det nu är säsongen 2016.

 

Annonser

About this entry