Vilken lycka att få se Leicester

Besöket i finrummet drar ut på tiden. I en perfekt genomförd seriefinal krossade Leicester City miljardärerna i Manchester City – på bortaplan. Med 3-1. Som borde varit en ännu större seger.

Leicester satsade på fasta situationer och snabba omställningar. Ungefär som Chelsea brukade spela. Mot ett trögt och fegt hemmalag där en inte speciellt bra mittbacksduo hjälpte Leicester till 1-0 i tredje minuten efter frispark och sedan såg till att gästerna hade bud på tvåan efter sju. I andra halvlek punkterade Leicester matchen efter en timme.

Det är lätt att ta Leicester till sitt hjärta. Det är en riktig saga som bygger på ett starkt kollektiv och en massa spelare till EPL-dvärgar som inte tror de är världsstjärnor – de bara spelar som sådana. Medan deras kollegor i Manchester endast är stjärnor vad gäller lön. Leicester är en av största överraskningarna i modern fotbolls elithistoria. Större än IFK Norrköping 2015, större än Grekland i EM 2004 men i paritet med Färöarnas seger över Österrike i EM-kvalet i Landskrona i början av 90-talet. fast nu petar vi inte enstaka matcher, eller cupsegrar utan serieledning eder 25 omgångar i världens tuffaste fotbollsliga. Och serieledning med 6 poäng! Leicester som ligavinnare stod före säsongen i 5000 gånger insatsen.

Mitt i all glädje och tillfredsställelse över sportens skönhet och essäns måste ändå ondgöra mig över varför Pellegrini har fått träna City i tre år. Han har i princip kunnat köpa vem han vill och så har han ändå spelat med sin kompis Demichelis som mittback nästan hela tiden. Nu bredvid landsmannen Otamendi. Ofattbart!

Den ende Cityspelare i dag som verkligen försökte var Kun Aguero men han var ensam på topp –  Pellegrini satsade på en ensam anfallare i seriefinalen på hemmaplan, som om han ville spela 0-0.

Bäst bland miljadärerna var den ende spelare Pellegrini inte värvat  – Joe Hart räddade flera frilägen. Det säger allt om både Hart, Pellegrini och hans spelare.

Annonser

About this entry