Lyteskomik och ett leende

Det är sällan man ser något som snarast kan betecknas som lyteskomik i en 16-delsfinal i Europa League. Och då syftar jag inte på Man Uniteds oväntad snäva 5-1-seger mot FC Midtjylland, det var först med tio minuter kvar som hemmalaget gjorde 3-1 och var vidare. Nej, jag syftar på den stackas högerbacken hos danskarna, Eric Röhmer.  Memphis hade ett grymt övertag på honom redan från avspark. Röhmer tunnlades, regelbundet. Han orsakade en straff, han snurrades upp gång på gång på gång och han avslutade matchen genom att vid mittlinjen dra en motståndare i tröjan, då han redan hade ett gult. Det kändes som han tog det för att slippa vara kvar på planen vid slutsignalen, när nu tränaren vägrat byta ut honom. Då domaren efter en viss tvekan gjorde det tränaren borde ha valt redan i halvtid, det vill säga halat fram det röda och nästan motvilligt lyft det, kändes det närmast som en utdragen  barmhärtighetsavlivning äntligen gav effekt. Röhmer gick direkt ut, med snabba, bestämda steg, Den enda som blev sur över utvisningen på Old Trafford var förmodligen Memphis…

 

Danskarna var inte speciellt bra men några spelare, som målskytten Sisto och Kristoffer Olsson, imponerade. Men alldeles för många danskar var oroliga, ängsliga och tjongade ofta iväg bollen i panik. Ingen tvekan om att Man United var värda att gå vidare men de var så hårt pressade att när man satte 3-1 kom van Gaal av sig och både skrattade, log och och genförde en helt ohämmad liten segergest. Den var inte inrepeterad, jag garanterar. Det är nog första gången någonsin som jag sett holländaren skratta och jag tycker faktiskt han var värd det. Den här gången.

 

 

Annonser

About this entry