Sist – en bottenlös elitidrottslig betraktelse

Efter att under tre veckors förkylning inte gjort något fysiskt (mer än att ”simmat” ut i en islagd kanal och undsatt en hund för att sedan springa 300 meter till bilen) konstaterar jag tillbaka på gymmet att Magnus nu är fem kilo mindre.  Det ser ut som om muskler omvandlats till fett och alla dessa fem feta kilo har fest/fäst på min mage. Fullsatt, om man så säger! Eller full fräs, här är ju faktiskt något som står ut.

Själv står jag inte ut vilket innebär att jag sätter mig på en motionscykel och börjar trampa. Det är världens sämsta motionscykel, enbart funktionell för ålderspensionärer som sitter där och trampar lite harmlösa på förmiddagarna medan de snackar i tio minuter. Men trampar man länge som jag, en timme, ger det också andra effekter – som syresättning av benen, lite cardio men framförallt skavsår i röven.

Låt oss börja den idrottsfilosofiska betraktelsen just där, med en försiktig och hälsofrämjande rehabprocess vars bieffekt är skavsår  i röven. Jag är ju nere på en väldigt låg fysisk nivå och för att bli bättre blir jag sämre. Min kropp är inte ens tvåa på bollen och blir dessutom tunnlad.

Som tidsfördriv, där jag sitter och trampar en timme  med lätt motstånd och en kadens på uppskattningsvis låga 80, läser jag Sydsvenskan papper. Redan halvvägs på min bana når jag tidningens upplopp: sportens resultatredovisning.

Där är inte jättemånga resultat och tabeller (det är ju gudbevars även morgonen efter en fredag på Sydsvenskan) men tillräckligt många för att jag ska upptäcka något intressant, i mitt tycke intressant.

Det börjar med Karlskrona, hockeylaget ilandets högsta serie. Eller, det börjar med konstaterandet att nästan alla de lag som förra kämpade för att ta en plasts i SHL i år drabbats av kollektiv baksmälla. Fjorårssäsognens SHL-lag Leksand blir fyra, femma. Västerås och Vita Hästen kommer inte ens få förkvala till kvalerien. Förmodligen beror det på att de satsade lite väl mycket pengar förra säsongen och nu fick ta en ekonomiskt alvedonsäsong.

Karlskrona gick upp, fick en sjuhelvetesmassa pengar och har gett begreppet ”toksist” ännu ett ansikte. Många varnade för att ta in fler lag i SHL. Många kände sig få rätt när Karlskrona gick upp. Ännu fler beklagar säkert i dag det faktum att ett uselt lag med liten publik i ett ståplatsstint gammal plåtskjul är med i hockeysocieteten. Jag tror de flesta i svensk hockey beklagar Karlskronas SHL-plats. Jag tror att Karlskrona själva tycker de sitter i en guldsits. Och de har rätt.

Karlskrona kan spara spelare, kan glida igen en säsong full av förluster på en skridsko för att sedan inrikta sig helt och hållet på att var i maximal toppform under en och en halvmånads ”playon” – det borde heta så när man är sämst men ändå får fortsätta spela i samma liga nästa säsong. För faktum är att Karlskrona har en jättechans att stanna kvar och sedan lova alla sponsorer och publik att vi blir bättre nästa säsong. Med tanke på den svaga truppen håller jag det också för troligt att man gör en rejäl ekonomisk vinst på att vara allra, allra sämst bland de bästa.

Låt oss ta andra exempel på usla elitlag, inte som nödvändigtvis får stanna kvar i serien men som inte hade där att göra. Låt oss ta två av de stora lagidrotterna för damer, idrotter där Sverige är världsklass.  I damhandbollens Elitserie har Spårvägen nu spelat 20 matcher och har ännu inte varit i närheten av att vinna en enda. I Superligan för damer är det upplagt för spänning – vem blir allra sämst. Kanske avgjordes det i går då Jönköping besegrade Falun hemma med 6-5: omgångens enda match som inte vanns med minst tre måls mariginal (så ni förstår att mötet var riktigt infernaliskt Damsuperligaspännande). Nu tog småländskorna sin andra seger på 23 matcher. Falun är fortfarande sist på en enda, av 23. Jag är inte insatt i hur serien fungerar men det skulle inte förvåna mig om båda är kvar i nästa säsongs 14-laggsserie.

Apropå att vara toksämst bland de bästa. Sävehovs damer leder Elitserien med matchraden 18-0-2 men har förlorat nio av de tio matcherna i CL- gruppspel. Minus 61 i målskillnad plus en segermatch gör att de i snitt förlorat varje match med sju, åtta bollar.

Ni börjar kanske fatta vart jag vill komma – att begreppet Elit, Super och Champions är så jävla utvattnat av den giriga svenska idrotten att det inte längre betyder ett skit. Det helt idrottsmoralsikt förkastliga i att lag kan mer eller mindre ta stryk hela säsongen för att ändå hålla sig kvar i samma lukrativa falskskyltade elit.

Det är lätt att anknyta till den ekonomiska jackpott som inbegrep 0-8 men det gjorde jag ju i förra texten så vi hoppar det här. Låt oss istället fundera på de många svenska fotbollsledare som önskar sig en 18-lagserie. Jag är övertygad om att jag redan i år får uppleva lag som är riktigt usla och aldrig borde fått lämna Superettan, oavsett position i sluttabellen. Men jag tänker inte enbart på Jönköping, eller att Falkenberg lyckats hålla sig kvar i Allsvenskan två gånger i rad. Med all respekt för klubbarna och dess supportrar är det här en jävla skandal. Inte att de är så dåliga men att det funnits minst två klubbar varje år som gjort det jag trodde var omöjligt – att vara ännu sämre än Falkenberg.

Det är ju inte heller Falkenberg, eller Jönköping ”personligen” jag är ute efter. De jag är ute efter är alla dessa svenska idrottsbyråkrater som förstör svensk lagelitidrott. Och som i vad jag misstänker är en idrottspolitiskt grundsyn förväxlar elit med bredd.

Att ha alltför många lag i högsta serien är ungefär som om jag skulle tatuera mig för att jag trodde jag blev mer tuff och maskulin på det viset.

Ps I två år har jag bett och bönat om att få en riktig cykel i gymmet. Jag har medhåll av alla PT och andra som tar seriöst på träning. Nu är vi lovade en. Den ska komma i mars, ungefär då vi lämnar gymmet för att istället bege oss ut på vägarna och cykla på riktigt. Så är det på mitt gym!

I morgon får jag ha plåster och cykelbyxor på den där ergonomiska mardrömmen till ”motionscykel”.

Annonser

About this entry