Utvisningar och gränskontroller

Man United, Liverpool och Arsenal tillhör alla den europeiska överbyggnaden på fotbollsplanen. Tre traditionsstinna  klubbar med ständiga titelambitioner och med miljarder supportrar vilka världen över kysser klubbmärket även på vardagar. Tre klubbar med spelare som tjänar förmögenheter per månad, med erfarna, rutinerade ansvarsfulla kulturbärande balansspelare som James Mildner, Juan Mata och Francis Coquelin…

Alla tre även utvisade i ”livsviktiga” matcher i helgen, alla tre helt i onödan. Coquelins uppenbara längtan efter att få lämna planen i förtid  har jag redan behandlat. Juan Mata tar ett fullkomligt löjligt gult när han ställer sig i vägen för en helt ofarlig frispark efter 23 minuter och satsar sedan stenhårt mot en motståndarvrist två minuter senare. Med domaren på parkettplats. Mata satsar så där teatraliskt våldsamt att han tvingas svinga vänsterbenet likt en desperat basebollspelare. Först är han alltför nära bollen, sedan alltför långt ifrån. Rött efter två fullkomligt meningslösa gula, med drygt 65 minuter kvar av matchen: hur är det möjligt?

Jag förstår att Louis van Gaal var rasande efteråt. Att en av hans mest rutinerade spelare sviker laget så fullständigt är ovanligt. Jag tror att vi i sommar kommer förstå Matas agerande bättre. Inte gilla det men förstå. Van Gaal är en av tre managers som ser rött men deras bearbetning av det, officiellt, är helt olika. Wenger skyllde som vanligt på domaren medan Klopp traditionsenligt underlät att prata negativt om spelare utan enbart konstaterade faktum och fokuserade på de positiva effekter som utvisningen hade på hans lag.

Men ändå – James Mildner frustration över en utebliven frispark får honom att med sulan kasta sig in bakifrån på en spelare. Utan tillstymmelse till bollberöring. När man redan är varnad. Varför?

Hur kan så här pass erfarna spelare agera så här omdömeslöst? När de alla redan har blivit varnade av domaren – i ett ögonblick saknas här en självkontroll när gränsen för det acceptabla närmar sig. Eller finns det en allmän västerländsk samhällstendens att en varning inte är en varning utan bara en mindre straff, utan egentliga konsekvenser. Till skillnad från de miljoner människor som nu kommit till Europa och får rött direkt? Jag hävdar inte att de tre miljonärerna sprang och tänkte på syriska flyktingar när de kastade sig in i de brutala tacklingarna men parallellerna är slående – att vi västerlänningar alltid tror vi får en andra chans. Att vi alltid kan överklaga, folkomrösta,  ordna en ny klimatkonferens: ”there’s always next season…” för oss fina, vita, sekulariserade europeer!

Dessa huvudlösa handlingar är svårförklarliga. En gemensam nämnare, förutom det besynnerliga är att de alla tre representerar lag i ovanligt stora svårigheter, lag i behov av enskilda individers extra ordinära insatser. Så snarast och endast är kanske de tre spelarnas agerande en del av lagidrottens sublima kortbyxbärande charm – att man inte kan vara säker på hur olika individer  reagerar på stress och oväntade motgångar.

 

 

 

Annonser

About this entry