Van Gaal, pressdrevet och Hareides självironi

De långa knivarna är ute efter Louis van Gaal denna morgon. Guardian har en artikel där två gamla Unitedlegender uttalar sig kritiskt om tränaren efter gårdagens 2-0 förlust i Liverpool.

Så dags nu, säger jag som var kritisk redan i augusti 2014 ( dissar ganska hårt Sportbladets expert Kalle Karlsson och förutspår att van Gaal skulle få sparken december 2015, vilket han nästan fick – klar Saidavarning på den här texten).  Att nu komma och gnälla känns som att med all kraft kasta den där berömda stenen i glashuset – fast de två vet att glaset redan är krossat. Tycker Rio Ferdinand och Paul Scholes kritisk är falsk och framförallt feg. Det som de säger nu kunde ha sagts då jag sa det första gången. Det kunde ha sagts massor av gånger och framförallt i december 2015 då Man United (undantagen David De Gea) verkligen var uselt men att nu spotta på den som redan ligger och ska bäras ut efter säsongen känns blott pinsamt. I mina ögon.

Där är en annan text i Guardian som handlar om varför Man United mår så dåligt. Den är ganska bra och jag citerar följande (dels för att det är intressant men också för att Kalle Karlssons dissande av Moyes och hyllning av Van Gaal ter sig allt mer som ett osjälvständigt eko av vad den engelska pressen skrev samtidigt):

”Before the match, Jürgen Klopp called it “the mother of all games”. United played as if the fixture was the third cousin on their mother’s side, twice removed. Van Gaal is culpable, but so are hundreds of others. This was the logical conclusion of an erosion in standards and values that gathered pace when the Glazers bought the club in 2005 and accelerated further when Sir Alex Ferguson retired in 2013. The shabby manner in which David Moyes was sacked in 2014 is the best example that the problem is as significant off the field as on it. Van Gaal, a once brilliant manager who is past his best, deserves better than to be openly ridiculed. And to blame him exclusively is to grossly oversimplify a complicated story of compromise, politics and self-interest.

For United, surrendering at Anfield is the most unthinkable thing of all. Or at least it was. The game stirred passion to such an extent that Ferguson once sacked Peter Schmeichel over a row that started because he thought Schmeichel’s goalkicks were too straight.”

Själv hamnade jag med den vackra kvinnan på en restaurang (Chinatown) med bra thaimat och dålig kinesmat. Jag valde naturligtvis som vanligt en Hot and Sour soup och sedan en stark curry – båda var stora besvikelser men hennes thai var bra.

Vi var så tidiga att vi snabbt hann köra hem och jag hamnade i soffa inför andra halvlek av Pool-Man United. Varvid jag nästan direkt somnade och vaknade till det som bildproducenter av engelsk fotboll nu bara älskar – en halvbild på en sur van Gaal alldeles efter slutsignalen. Det är nästan frågan om mobbing men holländaren får ju hyfsat betalt och han kan faktiskt avgå ifall man vill.

Kritiken mot van Gaal känns nu ganska löjlig. Det är nu männen som hållit upp fingret i vinden i 20 månader äntligen vågar öppna munnen och säga sin ”ärliga mening”.  Pyttsan. Ifall dessa två på något sätt representerar framtiden i United lär fansen få lida ännu mer då än de gör i dag.

När jag tänker på Rio Ferdinand, Pauls Scholes och det engelska ”pressdrevet”  tänker jag på det som Aage Hareide sa i en Viasatintervju med Klas Andersson i onsdagskväll: ”Det är vi ganska misslyckade spelare som blir hyfsade tränare medan de riktigt stora, som Zlatan, Maradona, Messi, Pelé e t c sällan blir tränare över huvudtaget. Varefter han lade till: ”och de som inte ens blir hyfsade tränare tvingas bli fotbollsjournalister…”.

Tack Viasat för modet att vara lite roligt självkritiska. Det är en distans som annars definitivt saknas i jobbet.

Annonser

About this entry