Välsignade bengaler och brutala straffar

Det är en verklig fröjd att se inhemsk fotboll denna mars, i alla fall jämfört med hur det brukar vara. Låt mig även prisa bengalerna – tillbringade förkvällen diskuterandes filosofi på Dunkerska i Helsingborg men tack vare dessa välsignade bengaler hann jag hem till andra halvlek av stockholmsderbyt.

24 000 åskådare och en händelserik match – den svenska försäsongen är glödhet ur de aspekterna (första halvlek lär dock ha varit försumbar, mer av filosofisk natur enligt rapporterna). När sedan serien startar med alla defensivt spelande små landsortslag på betongläktare, erbjudande tafflig fotboll och kylslagen, liten, tyst publik kommer allsvenskans rätta 16 ansikten återfå profilen men fram tills dess är det bara att njuta, som av cupkvartsfinalen på Friends.

AIK är konstigt. De har två stora forwards som jag tycker är väldigt överskattade; Brustad och Markkanen. De har många unga, bra mittfältare men de bästa, som Ofori och Yasin, får starta på bänken. Dessutom bör man kanske prioritera inläggsspelet mer med tre ( inkl Avdic) långa spelare?

Hammarby är alltid charmigt och oförutsägbart. Så fort man ser något läckert vet man att ett fotbollsmässigt lågvattenmärke väntar efter nästa anfallsvåg. Verkar för övrigt som Arnor Smarason (han som inte platsade i Henriks HIF) kan bli vårens spelare i Bajen. Han brände massor av chanser men såg i övrigt ut som en startspelare i EM. I alla fall under de delar av matchen jag såg.  Hammarby har nu värvat i hop många bra namn men kommer Nanne få det fungera. på pappret har man ett medaljlag men jag tvivlar på att moralen är så pass hög som krävs för det.

Matchen avgjordes på straffar, vilket är roligt och osvenskt. Daniel Nannskog räknade i SVT upp alla spelare han ville se som straffskyttar – det var väl i princip bara forwards oc chan hann också berätta för TV-publiken hur bra och säkra straffar han själv brukade slå.

Spänningen var så stor att jag här går över till presens: Philip Haglund börjar med en chip mitt i målet som är så dålig att Patrik Carlgren som går vänster får upp högerfoten och räddar – underbart. Yasin slår en hårt boll till vänster som Ögmundur ”Ömmi” Kristinsson går rätt på men sent. Sedan sätter Smarason, Khalili och nye Alex alla sina tre straffar högt och mitt i målet medan Carlgren chansar åt sidorna, åt vänster alla tre gångerna tror jag. Väldigt ovanligt med brutal kraft, speciellt som Haglund inlett med en miss men de tre går ändå på kraft. Är det en tendens? I så fall kommer den bli kortvarig.

Samtidigt räddar Ömmi  lite tursamt Jos Hooivelds riktigt dåliga straff. Det var en av dessa så pass dåliga straffar att de nästan blir bra eftersom målvakten tvingas försöka rädda med armhålan. Målvakten sträcker ut mot stolpen och bollen går under honom.

Sedan släpper Alm fram den av Nannskog haussade straffsparksskytten Eero Markkanen som jag inte förstått var en kylig avslutare med känslig fot det vill säga en bra straffsparksskytt. Eero går på kraft och sätter bollen stenhårt minst två meter ÖVER ribban. Intressant val av Alm. Kan det vara så att Alm, likt Allan Kuhn, släpper fram sina dyra, profilvärvningar som straffskyttar för att de ska motsvara fansen förhoppningar som målskyttar?

Nåväl, ställningen i straffar är 3-4 när Ömmi själv tar Bajens sista straff. Carlgren har så stor respekt för sin kollega att han står kvar medan Ömmi gör en utspark med vristen, träffar rent och hårt och bollen går två meter till vänster om Carlgren, just den vänstra sida där Carlgren brukar slänga sig när han chansar.

Det är lite märkligt för Ömmis ansats är ganska enkel att läsa. Jag tror Carlgren gör det, läser honom och ser att han har samma ansats som vid insparkar och det är därför han står kvar. Han vet det kommer en boll i höfthöjd som är hård och inte speciellt välplacerad.

Jag tror att ifall Carlgrens coach kunnat studera Ömmis utsparkar hade de sett fotisättningar och kroppsbalans beroende på var Ömmi sätter bollen. En ledtråd hade dessutom varit att målvakter nästan alltid skjuter insparkar rakt. Det vill säga det är vinkeln på ansatsen som bestämmer riktningen. Hade Carlgren tänkt på det hade han förmodligen räddat straffen. Samtidigt blir det kanske vanligare med målvakter som straffskyttar ifall det nu är kraft som gäller.

Nu blev Ömmi dubbel hjälte och det förtjänar både han och alla andra målvakter att vara. Ifall han sedan är en bra målvakt resten av matchtiden har jag ingen uppfattning om än men det är intressant att isländska målvakter nu slår ut de svenska. Förutom Ömmi verkar ju Haraldur Björnsson starta för ÖFK. Varför är isländska fotbollsmålvakter bättre än svenska?

Annonser

About this entry