Utan tvekan en klassiker – där huvudet avgjorde

Den här gången var det inget snack om vilken åttondel i CL som var bäst. Medan jag somnade i soffan direkt på avspark på Camp Nou pågick årets match i en annan kanal nära mig. När jag väl återerövrade medvetandet och funnit rätt kanal fick jag och min fotbollsvärld en ganska svår chock: Bayern på väg bort ur CL. Hur var det möjligt?

Jo, det går så här när man använder icke centerbackar som centerbackar. De 2-0 hade kunnat vara 4-0 i baken redan med reklamenpausen om inte för än snäv offside och Manuel Neuers bandyblock i slutet av första – den som studsade i stolpen och ut. Har inte sett honom göra så många sådana på sistone men den här var underbar: Han slänger sig/ går ned med ett ben utsträckt på marken och det andra vikt under sig samtidigt som han lyfter båda armarna högt vilket skiljer det från en handbollsblock.

Insåg omedelbart att detta hade förutsättningarna att bli en enastående dramatisk andra halvlek och all trötthet efter två gympass var helt borta.

”De här två matcherna är nog det bästa dubbelmöte som någonsin varit i den här turneringens historia”.   – Radiosportens expert Richard Henriksson nu på morgonen.

Fantastisk med ett tvåmatchmöte vars halvlekar slutar 2-0, 0-2.0-2 och 2-0. Plus då förlängningen: 2-0. En klassiker. En klassiker som nog Morata och Cuadrado borde avgjort.

Matchen kanske bäste aktörer var Jonas Eriksson och hans gulekiperade mannar (visst ser de ut som desorienterade dagisbarn i de där kortärmade västarna).  I en oerhört svårdömd match där de flesta spelarna antingen försökte fuska till sig fördelar eller gav igen med efterslängar höll Eriksson en bra, hög och jämn nivå. Det var hetsigt, hatiskt och en massa känslor som låg på gränsen till utbrott och härverk. Jag tyckte kanske Eriksson borde varnat Cuadrado för alla filmningar istället för att bara släppa dem. Att han inte la till tid för Juventus maskning betydde inte så mycket när Bayern ändå kvitterat.  Ett extra plus till assisterande linjemän som ofta gick in och markerade  – både när de hetsade mot varandra eller när t ex Alessandro eller Lewandowski filmade allvarlig skada. Sedan var Erikssons min och gest när han bad Thiago och dennes bruna väst att  lämna planen efter kvitteringen fullkomligt obetalbar. Där var relationen dagisbarn och förskolelärare det omvända.

En liten men i mitt tycke kanske helt avgörande detalj. Det italienska laget var mycket bättre i huvudspelet än det tyska – hur ofta händer det och vad menar jag med att den var avgörande – tyskarna vann ju?

Gianluigi Buffons alla utsparkar, och de var väldigt många, satt perfekt på en lagkamrat som nästan varje gång nickskarvade perfekt till en annan Juvespelare och så hade de fast bollen på Bayerns planhalva. Juventus gjorde detta näst intill perfektion. De vann också många nickdueller i offensivt straffområde men satte nästan alla rakt på Neuer,  som klistrade eller blockade. I slutet hade han till och med en block som liknade volleybollens ”bagger-slag” – han blockade med underarmarnas insidor! Kanske inte den vackraste räddningen, eller en så bra retur att släppa men han räddade.

Samtidigt vann Bayern knappt mer än två nickdueller i Juves straffområde men det räckte för både kvitteringen och vinstmålet i förlängningen. Det målet, direkt på en snabb omställning knäckte Juve totalt. Bonucci tog en 70meters löpning hem men orkade inte blocka (Costas?) inlägg. Efter att ha blockat massor av skott i 110 minuter så orkar han nu inte vända sig eller flytta fötterna utan sätter bara ut sin norditalienska rumpa och den är inte direkt i vägen för så mycket. Denne krigares oförmåga att orka flytta fötterna avgjorde matchen. Sedan fanns det naturligtvis hundra andra saker som hade avgörande betydelse men rent konkret var detta försök till rumpblock den individuellt viktigaste. Efter den missade blocken kunde inte Juve resa sig. I första hand inte fysiskt utan framförallt inte mentalt. De ville fortfarande, de sprang vidare som galna men de visste att de var förlorare

Buffon var fantastisk – stod alltid exakt rätt och fick massor av avslut rakt på sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vad en tio år yngre Buffon kunnat göra på målen. Jag vill på inget sätt lasta Buffon för dessa men på 2-2 tror jag han hade hunnit ned lite tidigare ifall kroppen varit betydligt yngre. På reduceringen – hade en ung Buffon kanske gått ut och boxat bort bollen före Lewandovwkis huvud träffade den. Och på 3-2 tror jag att förflyttningen  hade skett aningen snabbare och tidigare. Att Buffon sedan kompenserar en mindre elastisk fysik med stor rutin och mental prestanda i yppersta världsklass är en annan sak. Det var underbart att se Buffon efter matchen, ge bort sin tröja, krama om motståndare och le. Det är vad som kännetecknar en vinnare. Inte att sura och ta sig ut i omklädningsrummet fortast möjligt. Jag tror att en av sakerna som skiljer  de nära världsklass från de som är där kan vara just det mentala. Ibland kan vinnarskallen vara i vägen.

Annonser

About this entry