Idrottsvetenskap – en introduktion av introduktionen

Illustration, av omslag.

Illustration, av omslag.

Bakom årets minst upphetsande rubrikval döljer sig ett spännande, om än lite akademiskt resonemang till ”kioskvältare”. Vad kan vara en bättre introduktion till en presentation av akademisk introduktions-litteratur än en inledande diskussion om den akademiska kvarten? I Lund är det alltid en akademisk kvart – ska något starta 15:00 kommer det aldrig igång förrän tidigast 15:15. Det finns en ganska okänd geologisk förkastning rakt under Barsebäck och som löper vidare mot Lund. Jag kan tänka mig att det är vad som händer den dag någon faktiskt startar något på utsatt tid och inte en kvart efter övriga världen – marken under Lund kommer öppna sig…

 

När jag arbetade på Malmö högskola var detta (tiden, den föraktade och förkastade) alltid en fråga som splittrade Mah-akademikerna: skulle man göra som det fina universitet eller stärka profilen (som Sveriges yngsta och i förhållande till ålder i särklass största lärosäte) och göra uppror mot traditionerna? Nej, det är inte enbart en symbolfråga utan osäkerheten om akademiskt vägval präglade hela högskolan och denna eftermiddag blev det extra tydligt.

 

Idrottsvetenskapen, högskolans kanske allra mest framgångsrika institution (och som härstammar från socialvetenskapen i Lund), hade inte kunnat enas om tiden. Salen var full av både folk och förväntan men vi fick vänta en kvart. Bland de allra sista som dök upp var prefekten, förmodligen en akademiskdiplomatisk vald entrétid. Så de inledande 15 minuterna ägnade publiken i den överfulla salen till bland annat ett fullkomligt fruktlöst ”kvartssamtal”.

 

Det innebar också att jag inte hann stanna längre än en halvtimme innan jag fick kasta mig på cykeln och i medvind göra sträckan Orkanen–Gamla Rosengård på 15 minuter ( inklusive ett bankomatbesök) men det jag hann höra var intressant.

 

”Idrottsvetenskap – en introduktion” (redaktör Susanna Hedenborg, förlag Studentlitteratur och pris på nätet cirka 280:– ) har sin bas av skribenter i Malmö men är tänkt att vara en ny och efterlängtad introduktion för lärare och unga ”idrottsstudenter” i hela Sverige. Ny förresten, enligt Susanna har det aldrig funnits en riktig introduktion tidigare så ”man får själv bestämma vad ämnet är”. I Malmö, och i boken, återfinns landets främsta forskare och akademiska företrädare inom områden som bland annat  huliganism, ungdomar och toppning, idrotts-filosofi och -juridik. Lite spontant förvånad över att Helena Tolvhed, till Sthlm avflyttad idrottshistoriker med genusengagemang, saknas liksom ett kapitel om just genus. Jo, jag saknar det  eftersom det kan symbolisera hela utanförskapet inom idrottsvärlden, såväl resultatfixering, medias roll, kroppssyn, misslyckad integrering,  ren mobbing och nationellt utnyttjande som ifallet Abeba Aregawi. Allt detta går att belysa utifrån kvinnans historiska och aktuella roll i svensk och internationell idrott. Nu får ”genus” två sidor av 320 och det måste väl ses som en markering och i bästa fall kanske en integrering, rent tematiskt.

 

Vad gäller kommunikation/medier så såg jag ingen representant för min gamla arbetsplats på kommunikationsavdelningen. Det kan antingen bero på att de inte tyckte det var tillräckligt intressant eller så har de anställt nya kommunikatörer, eller är det min synförmåga som brister.

 

Boken saknar helt bilder och illustrationer men är snyggt och ganska luftigt satt. Den verkar vara intressant och jag ska med stor nyfikenhet och kritiska ögon ta mig an många av kapitlen men just nu hinner jag enbart kommentera en av talarna vid introduktionen.

 

Låt mig först säga att jag hyser stor beundran för idrottsfilosofen Kutte Jönsson. Han är ett rent salt i Idrottssverige och borde synas betydligt oftare. Däremot ställer jag mig väldigt frågande till hans påstående om att dopningen i Tour de France har haft hälsofrämjande effekter. I lite raljerande ton sa han att i denna av dopning så fyllda tävling hade cyklisterna fallit av och dött ifall de inte dopat sig.  Jag tror han menade att tävlingen är så krävande att cyklisterna sprängt sig ifall de inte dopat sig. Vilket är ett mycket märkligt påstående – dopningen förr i tiden gick just ut på att man inte skulle känna smärttrösklarna utan bedöva impulserna att sluta: med amfetamin, sprit, stryknin e t c. Detta ledde till många dödsfall.

 

Numera är dopningens målsättning att stärka kroppen så att den tåler hårdare påfrestningar men det betyder inte att man håller igen och att kroppen inte tar skada. Det är sant att få tourcyklister dör under själva loppet men den explosionsartade ökningen av fortfarande aktiva (eller nyligen pensionerade)  elitcyklister som dör i hjärtattacker eller begår självmord borde landets främste expert på idrottsfilosofi inte ignorera, eller gör sig lustig över.  Å andra sidan – hade Kutte varit så känd som han borde vara hade han nu fått mindre smickrande rubriker i till exempel Sportbladet.

 

Att Kutte väljer att blunda för denna tragedi och istället framställa det som något positivt fick mig att skruva lite på mig där i salen. Det var nog tur att jag tvingades iväg till Rosengård för akupunkturbehandling och sedan direkt vidare till träningen, väl uppvärmd.

 

Samtidigt fortsatte release-eftermiddagen med vin, snittar och mingel men då satt jag redan på en vindsnabb spinningcykel i en annan del av det gamla hamnområdet i Malmö.

 

Även det ett vägval.

 

 

 

Annonser

About this entry