Cruyff, Rembrandt och kärleken

 

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 23.28.27Jag var inte beredd på det här. Johan Cruyff sa för bara några veckor sedan att han ”ledde över lungcancern med 2-0″ men med holländaren kunde man aldrig veta. Han var nästan lika oberäknelig utanför planen som på. Försvarsstrategier eller målvaktsarbete – sånt offrade han inte mycket tid på. Framförallt för att han tyckte det var tråkigt och meningslöst, det var ju i princip utan boll och fotboll utan boll var ingen fotboll. Han sa en gång i en väldigt öppenhjärtig intervju, han rätade till och med på ryggen och tittade rakt in i kameran och log lite snett när han sa:”det enda, det absolut enda du vet som fotbollstränare är att du en dag kommer få sparken”. Det är likadant med livet men  Johan Cruyff var ändå alltid 2-0 upp, minst 2-0!

 

När nu Johan avlidit 68 år gammal kände jag att jag borde skriva något om honom. Men vad? Jag började i detta vad, och en text jag sprang på i The Guardian. En bra text fast kanske ändå inte just en bild av den Johan jag kände. För jag kände honom, även om vi träffades ytterst sällan och han absolut inte hade en aning om vem jag var. Mina första utgångar var motsträviga och dåliga men ju mer jag skrev desto större blev känslan av att jag kanske uppfattat honom lite annorlunda än många andra fotbollsjournalister. Min bild är den av en delvis ambivalent och motsägelsefull Johan Cruyff, en bild som sällan ens skymtar i långa tidningstexter eller TV-intervjuer. En ensam eller snarare solitär konstnärssjäls genialitet och lynnighet som nån gång avbröts av korta, väldigt konkreta aforismer – även det uppfattar jag som väldigt holländskt. Jag tycker mig finna en tydligt släktskap med andra holländska legender här.

 

Många fotbollstränarens enda målsättning är att vinna matcher. Johan Cruyffs egen enkla idé om meningen med fotboll var att man skulle ha bollen så mycket som möjligt – har man det blir dessutom konsekvensen att motståndarna inte gör några mål. Sedan var bollen något som krävde mycket kärlek och omtanke – vem som helst skulle inte få henne. Faktum är att jag tror Johan Cruyff både som spelare, tränare och fotbollsfilosof utgick ifrån detta: att helst han själv, eller som minst dåliga alternativ hans lag, ägde, vårdade och utnyttjade bollen. För mig framstår han som den hängivne författare som  inser att för att kunna fortsätta skriva måste hans böcker oundvikligen även säljas till någon, fotbollsmatcher måste vinnas men det är absolut inte därför man spelar fotboll.

 

Johan gifte sig 21 år gammal med en betydligt äldre kvinna och under alla år i Barcelona där framgångsrika män förutsattes ha minst en älskarinna och ständiga affär föreföll Johan alltid trogen sin Danny, i äktenskapet. Jag tror han var det. Jag tror att Johans stora passion i livet var bollen, först kom bollen, sedan allt annat.

 

Det finns oerhört framgångsrika tränare som aldrig har spelet på en högre nivå och som därför föredrar  att hålla bollen i händerna. De undviker fotbollar och framförallt att sparka till dem för det undergräver deras auktoritet bland spelarna. Det finns inget så pinsamt för en tränare som ett dåligt tillslag eller en usel mottagning. Oavsett hur och när. Under åren i Barcelona då jag ibland följde träningarna hade Johan Cruyff alltid en boll vid fötterna som han kommunicerade med, som någon du är nykär i och ständigt måste röra vid. Han gick omkring med den, sköt bort den men krävde och fick omedelbart en ny. Ifall minsta chans att vara med och spela tvåmål yppade sig så tog han den. Ibland blev han så sugen att han hoppade in ändå. Förklarade för en spelare att han borde vila sig, skickade en medicinsk ansvarig på honom så att det uppstod en ledig plats att fylla – för Johan.

 

Han var 40-45, rökte två paket cigarretter varje dag och var den på planen som hade bäst teknik- inte Stojkov, Laudrup, Witchge eller Goixo utan Johan Cruyff. Han excellerade i enkla, geniala tillslag, otroliga crossbollar , instick och vrickningar med utsidan av foten. Ofta helt stillastående och med en självklar och outtalad arrogans i förhållande till all fysik påfrestning utan boll. Han sprang aldrig, han  lät bollen komma till honom.

 

Där skapade han förtroende och respekt, eller påminde hans ibland taktiskt obstinata spelare om vem som egentligen var bäst och därför bestämde. Inte för att han var tränare, inte för att han hade rösten, pipan och den formella makten utan för att han var den bollen älskade mer än den älskade de andra.

 

Hoppet till Janne Olsson från Halmstad kan kännas långt men är det inte. Åtvidabergs gamle högerback, den då äldste debutanten i ett svensk landslag någonsin – han är indirekt fotbollshistoria nu när Richard Williams i The Guardian menar att Världens förändrades då han blev uppsnurrad av Johan Cruyff  i Dortmund i VM 1974. Var det verklig först här och då som världens upptäckte hans patenterade fint, det som bäst kan liknas vid en tvåfotare bakom ryggen?

 

Älskar för övrigt att Andreas Granqvist började matchen mot Turkiet med en Cruyff-fint, visserligen ohotad i backlinjen men i alla fall – en fin liten hyllning som jag misstänker nu upprepas i oändlighet världen över de kommande dagarna.

 

Förutom finten, att han uppfann numret 14 och gjorde det till sitt varumärke i en tid då det var synonymt med reserver på bänken, kommer Johan Cruyff att förbli evig tack vare det som Jorge Valdano kallar hans ”fotbollsideologiska testamente” –det som dagens FC Barcelona är ett lojalt och troende resultat av.

 

Framförallt detta med bollinnehav – att återerövra bollen så snart du förlorat den. Det var i princip så långt som försvarsarbetet sträckte sig. Andra saker som Johan införde i Barça var offensiva bollkunniga små ytterbackar, att alltid utnyttja planens bredd och gärna, ifall han kunde även bredda själva planen till minst 74 meter. Han spelade alltid med tre dedikerat offensiva toppar och hade en central defensiv mittfältare. Barça spelar egentligen alltid 2-1-4-3 och än idag minns jag de första gångerna jag såg det och tänkte – ”det är precis som handboll”.

 

Under några år i Barcelona i början av1990-talet fick jag var med, eller var nära honom vid ett par tillfällen, på träningar och efter matcher. Inte så att jag var nära, snare kom jag nära och jag har högst utbytt 30 knaggliga ord på kastillianska med honom, under de tre, fyra åren då jag under långa perioder bodde och jobbade i Barcelona. Respekten var så stor och egentligen hade vi nog båda hellre pratat engelska men det gick liksom inte omringade av 50 spanska och katalanska journalister utan varken säkerhetsvakter eller mixad zon. Fan, Cruyff var inte ens min idol när jag var liten. Det var förunnat långa smala förebilder till innermittfältare med stora fötter som Netzer och Ove Grahn men man kunde inte låta bli och beundra Cruyff. För hans totala artisteri. För att han såg lång ut i den där smala, rangliga kroppen med fantastisk balans. Den som förmådde driva bollen i maxfart och gjorde saker med bollen som europeiska spelare varken borde eller kunde göra.

 

Samtidigt tänker jag på honom som en Rembrandt, fånge i en tid och i en kropp han inte alltid önskade. Det fanns en motsträvig konstnärlig genialitet och ambivalens i allt han gjorde. När jag tänker på Johan Cruyff berövad sin boll och sitt jobb som fotbollstränare i FC Barcelona tänker jag på vemodet i en av Rembrandts sista självporträtt – det han tvingar sig själv att måla och där han är trött, sliten, rynkig och endast blicken mot betraktaren i de övrigt tunga, sorgsna ögonen avslöjar livsbegäret. Genialiteten är evig men kroppen sviker.

 

Ingen har eller kommer någonsin att få så stort inflytande på fotbollens utveckling som spelaren och ledaren Johan Cruyff. I fall jag ska välja ett enda ögonblick av Cruyff som mer än andra visar hans storhet är det de två första, magiska minuterna i VM-finalen 1974. En final som inte går att beskriva utan förhistorien: tyskarnas delvis brutala ockupation av Holland under Andra Världskriget var fortfarande väldigt levande. För holländarna och i den värld där Johan växte upp.

 

Fotbolls-VM 1974, liksom OS 1972 var tyskarnas idrottsliga och humanistiska comeback i världsgemenskapen. Allt skulle var perfekt. Så Johan Cruyff beslutar sig för den ultimata holländska hämnden, att 29 år efter krigsslutet förnedra tyskarna under deras största och mest stolta stund. Han går ner på egen planhalva och hämtar bollen – för en kort stund är han siste man medan tyskarna i svartvitt ängsligt samlas till försvar – så som om han, bara han Johan Cruyff, ägde bollen, matchen och världen i det ögonblicket. Han ser nonchalant ut, rent ut av ointresserad och jag och världen frågade oss: vad är detta, varför gör han så här, detta är väl inte fotboll? Till och med lagkamraterna i de orange tröjorna ser frågande ut. Han trotsade och utmanade en hel värld under några sekunder för att sedan plötsligt, i korta ruscher och med små ologiska riktningsförändringar driva bollen 50 meter rakt in i Tysklands hjärta och hemmalagets straffområde där han blir fälld av terriern Berti Vogts och får straff. Som han inte själv slår straffar.

 

Cruyff slog sällan straffar – bara en sådan sak. En världsstjärna som sällan slog en straff om han kunde undvika det, som i hemlighet tyckte att mål var övervärderade, rent estetiskt och föredrog en snygg assist och framspelning framför risken att lämna ifrån sig en boll på det inte fullt så eleganta och sublima sätt ett avslut ändå ofta utgör. Mål var en slags funktionalistisk eftergift åt fotbollskonsten.

 

Att så totalt ta över en VM-final och det utan att motståndarna ens hade fått känna på bollen var fullständigt chockande. Om man någonsin kan prata om begreppet ”äga” och fotboll så var det just då, i det ögonblicket som Johan Cruyff ägde och för evigt kommer fortsätta äga fotbollsvärlden.

Det var dock blott en uddamålsledning, inte ens 2-0…

 

 

 

 

Annonser

About this entry