SDS-sporten och MFF

Självklart förstår jag att Malmötidningen Sydsvenskan inte vill dissa en Malmö FF-spelare. Speciellt inte inför en ny säsong som andas stor blå optimism. Tidningen är rädda för att spelaren och klubben skall ta illa upp,  hämnas och inskränka tidningens axcess, att spelare och organisationens välvilja och de väldigt goda personliga kontakterna ska försämras.

Därför står det i princip aldrig något negativt om MFF i SDS förrän MFF själva kommunicerar det, eller att tidningens inside-kontakter pratar bredvid mun. Först när Aage Hareide lämnat MFF sipprade kritiken mot honom fram. När Rickard Norling frivilligt lämnade MFF hånades han öppet, av tidningen. Samma tidning som en vecka tidigare hyllat honom för att han dels vunnit maktkampen mot sportchefen, dels tagit MFF till SM-guld. Före guldet, ett par månader före guldet medan maktkampen var i full gång och Magnus Haglund inte ville ta över tränarjobbet tog tidningen sportchefens parti och förlöjligade Norling.

Det skrev inget negativt om Pep förrän han lämnat och Roland Nilsson oemotsagd tilläts dissa sin före detta kompanjons insats. Det stod inget negativt om Roland Nilsson förrän han lämnat MFF även om organisation inte gillade att han skrev på för FCK – och då uttryckte tidningen detta milda, anonyma ogillande.

Det är i detta ljuset som äreräddningen av Magnus Wolff Eikrems katastrofala första år med MFF ska ses. Det är bättre att haussa hans få och ytterst mediokra insatser än att stöta sig med spelare och klubben.  För allvarligt talat: ifall man tjänar så många miljoner per säsong och är en av klubbens bäst betalda spelare ( allra bäst säger en del) så måste man ju ha en större roll än den evige bänkvärmarens. Har han inte det så slår kritiken om Wolff Eikrem ( som säkert gör så gott han kan) över på klubben. Att kritisera norrmannen blir i klubbens ögon synonymt med att kritisera klubben. Och sånt sysslar inte lokaltidningen med. Det vore som om HIF-journalisterna på tidningen skulle bevaka MFF och vice versa. Det hade visserligen blivit en jävligt bra tidning men klubbarna hade blivit sura för den uteblivna, hundraprocent positiva marknadsföringen.

Ett av otaliga exempel. När MFF mötte Ålborg i en träningsmatch och bara satte ut skorna var ändå kritiken milt i SDS. Man var förvånansvärt förstående och köpte utan tvekan de ansvarigas förklaringar. Nästan ingen negativ individuell kritik. Så en månad senare har sportchefen Daniel Andersson tröttnat på mittfältaren Adu och hans önskan om att få byta upp sig, klubbmässigt. Han dissar Adu och då, men först då, skriver hovreportern Max Wiman följande: ”Det mest påtagliga i Enock Kofi Adus agerande var definitivt träningsmatchen mot Ålborg, då han otvivelaktigt agerade oengagerat och nonchalant och också blev utbytt i paus.”

 

Det är starka ord, och överraskande subjektiva ord ifall de nu inte, indirekt var sanktionerade. Att tidningens ledande MFF-expert kan ta heder och ära av en afrikan som vill vidare men inte kritisera en norrman som gör miljoner genom att sitta på bänken. Det är ganska absurt, åtminstone ur en journalistiskt-etiskt perspektiv.

 

 

Annonser

About this entry