Inför allsvenskan: resultatimpotens i världsklass

Örebro har haussats i tipsen. Många har placerat dem som femma, sexa. Patrik Sjögren på Sportbladet tror att de ska bli fyra. 2016.

Man ska inte tokdissa ett lag inför en upp-pumpad hemmapremiär där de svek totalt men några påståenden och synliggöranden äger ändå berättigande. Hur tänkte Alexander Axén när han placerade två så pass bollkåta och resultatimpotenta lirare som Nordin och Astrit i samma lag, på samma plan, samtidigt?

Nordin har fyllt 30 år och nu insett att han måste springa lite utan boll för att platsa. Han bidrog också med några bra sekvenser, har naturligtvis fortfarande en gudomlig passningsfot men överarbetar ofta situationerna – något som han gjort i tio, tolv år.

Astrit tog knappast ett enda steg bakåt, på hela matchen. Varje rörelse han genomför (oavsett om det är dribblingar, försvåra passningar, några uttryckligt demonstrativa aibisteg bakåt utan boll eller stora gester av offer och besvikelse)  känns de överdrivna, meningslösa- som om han spelade i ett vakuum. Rör han sig framåt är det endast för att han vill ha bollen. Han rör sig då alltid mot bollen, aldrig från den så att han är passningsbar och skapar en fördel. Nej, Astrit trippar med långa steg ( jag vet att det låter motsägelsefullt men det är så hans löpsteg ser ut)  mot bollen, smeker den några gånger och försöker sedan göra något om han antingen inte klarar av eller som medspelarna inte förstår. I bolltapp räknat håller Astrit världsklass.  Med detta sagt: jag är olyckligt kär i den spelare Astrit Ajadarevic hade kunnat vara ifall någon hade haft kurage nog att ställa krav på honom, inte enbart beundra hans enorma men bortkastade teknik och talang.  Jag får intryck av att de talltid varit så, till och med när jag läser om honom och hans bäste vän i Liverpools akademi för tio år sedan, Martin Hansens självbiografi: så solitär, så ensam med sin impotenta talang redan då. Det hade gått att skriva ett bra grekiskt ödesdrama, en klassisk tragedi om Astrit Ajdarevics talang.

Hur Axén tror att han kan hålla ett lag kvar i allsvenskan med dessa båda bollprimadonnor på samma scen ( jag tror de uppfattar planen så, en scen med en mikrofon som väntar vilken de inte tänker dela med någon i tiomannakören av medspelare) förstår jag inte. Det är långsamt, ineffektivt och tålamodskrävande.  DIF håller på att skapa en utmärkt balans mellan rå styrka och kreativitet. Den saknas helt i dagens ÖSK.

Som om det inte räckte, Axén har även värvat Logi Valgaardsson.

Det spelar ingen roll att man förmodligen har seriens bäst målvaktsduo, att jag är svag för Almebäck och att den grovt underskattade Åhman Persson vars glöd och intensitet kommer hålla dem kvar i serien nu när Brobergs hamstring sket sig. Örebro ser mer ut som ett lag som kommer fjortonde istället för fyra.  Den som avgör placeringen 2016 är ingen av spelarna utan Alexander Axén.

 

 

 

Annonser

About this entry