Janne Andersson som förbundskapten

En gång för ganska länge sedan sa han till mig att han aldrig skulle kunna ha ett förbundsjobb, att han älskade det dagliga och vardagliga jobbet med spelare. Nej,  han sa förresten inte spelare, han sa människor och betonade att han allra helst tog bilen till jobbet där unga människor väntade, människor att utveckla. Att han hellre jobbade med unga spelare att utveckla än de som var färdiga, eller trodde att de var färdiga, fullärda. Förmodligen log han också lite lurigt och lade till att vad det gäller det där med förbundsjobb så ”ska man aldrig säga aldrig”.

Nu har han ändrat sig och vem skulle inte det inget svensk tränarjobb är trots allt finare än det för herrlandslaget. Han har dessutom i Norrköping visat att man kan lära gamla hundar sitta och få dem att vinna SM-guld. Därför tror jag att Janne Andersson är så nära en perfekt förbundskapten Sverige kan få.

Det  påpekas att han inte har den internationella utblicken. Vilken? Nej, han har inte svassat och minglat på internationella cocktailpartiet men vad ger det? Det är inte han som ska scouts motståndarnas spelare. Och hur svårt är det att värdera den turkiska ligan jämfört med den grekiska eller svenska? Den internationella utblicken” i förbundets kravbeskrivning är faktiskt rent ”blaha-blaha”.

Landslagsmän behöver höja sig själva och prestera sitt yttersta när de spelar i landslaget. Under Hamrén är det väldigt få som gjort det. Jag tror Janne Andersson kan få landslagsmännen att överprestera. Vad det sedan räcker till är en annan historia.

 

Annonser

About this entry