Ute och cyklar, med Totti

Sitter denna söndagen ute på italienska landsbygden och ser ”il grande Totti” komma in och kvittera till 3-3 borta mot Atalanta. På vägen, i köerna,  ut hit lyssnar vi på radion och min bilförare gestikulerar fram matchhändelserna. Ratten är en bisak. när Roma gör 2-0 kör han fel och återvänder inte till medvetandet förrän 30 sekunder senare: ” vi har kört fel, konstaterar han” .

Vi diskuterar behandlingen av honom, han är trots allt den ende sanne Gud i större delen av Rom. och klubben vill inte skriva ett ny ettårskontrakt med honom.Att han är verkligen ute och cyklar men i klubben men så högt älskad på plan att supportrarna vill att han typ bar spelar cupen eller något – att han får ett specialkontarkt – de kan inte tänksa sig tanken attRoma ska spela utan totti.

Annars, när jag inte sitter ute på landet, vid de vulkansiska bergen och sjöarna söder om Rom och äter och dricker mig igen om hela söndagen med ett 20-tal italienska vänner så är jag ute och cyklar, inne i Rom. Har även spelat fotboll och ser förhoppningsvis också fotboll i veckan när Torino och Pontus Jönsson kommer på besök.  Diskuterade i går hans brist på ”det” med en av Torinos främsta och framförallt mest välskrivande supporters. Vad detta ”det” är ska jag återkomma till men han saknar det. Basta!

Igår lördag mötte vi det Italienska fotbollslandslaget på en plan gränsande till Vatikanstaten. Den ligger högst upp på kulle och utsikten var jo, rent bedårande med Peterskyrkans kupol mellan lagledarbänkarna.

Vi vann 2-1, för första gången på ordinarie speltid i Italien. Vi vann en VM-final på Italienska fotbollsförbundets anläggning i Florens för nio år sedan men det var på straffar. Förutom första fem då de skapade några farligheter, bland annat en nickskarv jag fick tippa i stolpens insida och som sedan studsade ned i strax utanför mållinjen var det inte så mycket.

Efterhand tog vårt ganska orutinerade lag med tre debutanter över.  1-0 kom på ett snyggt djupledslöpning och 2-0 på en även i Rom odiskutabel och ej ifrågasatt straff.

De reducerade på  matchens sista spark när en av mina mittbackar ställde sig framför mig och skymde ett avslut, ett bra avslut men ändå. Jag var väldigt arg precis efteråt.

Italienarna hade visserligen en delavslut och mänga frisparkar nära mål men upprepade samma misstag som spelaren som tog deras första avslut – att försöka göra något alltför svårt. Ställde jag upp en mur var jag säker på att skytten skulle försöka skruva bollen över den. Kom en spelare i hyfsat läge, ofta från sidan, gick han alltid på eget avslut. Kom han rakt framifrån blockerade min mittback.

Så en rättvis seger som även innehöll vad som förmodligen var författarfotbollens första utvisning – för snack, på italienska. Och upprepade provokationer med olika gester i sådan omfattning att en utvisning helt enkelt blev oundviklig.

Läs mer på vår fb-vägg. Författarlandslaget.

 

Annonser

About this entry