Prestation vs resultat

Jag har tyvärr alldeles för många gånger tvingats klaga på att medias expertanalyser ofta grundar sig på resultatet – ett lag som inte vinner är dåligt och ett som vinner är bra. Djupare än så är det sällan. När jag jobbade på DN hände det att jag fick skriva om referat eftersom jag inte dissade det förlorade stockholmslaget.  Det hände att jag hyllade ett lag som inte vann en match de på pappret borde och då fick inte analysen komplicera läsarupplevelsen. Det ligger nästan något kusligt sportfascistiskt, eller Nike-religiöst,  över det faktum att svensk sportpress inte kan eller förmår att hylla annat än vinnare.

 

De flesta jublade efter premiäromgången och formade sin analys efter resultatet. De tyckte MFF var jättebra, själv skrev jag  att ”3-1 saknar täckning”. På samma sätt som nu experterna alla verkar överens om att MFF har löst problemen och var värda tre poäng i Borås vägrar jag låta mig påverkas av resultatet – det var inget bra MFF i går. Man hade turen att möta ett ungt och orutinerat lag som inte förmådde utnyttja sina möjligheter. Ett mer rutinerat, kampstarkt hemmalag hade aldrig släppt iväg mer än en poäng. Tror jag.

 

Skriver ”tror jag” för min ”finstreamnings” embarmliga uppkopplig på Airbnb-boendet i Rom som jag betalar 600 :- natten för, slutade fungera i 77:e minuten. Jag såg Eikrem komma in, jag förstod att MFF skapade många bra chanser när Elfsborg blev desperata men jag vet inte , inte riktigt vad som hände sista kvarten.  Jag fick en stilbild på en jublande MFF-bänk, det är allt så analysen jag gör är inte fullständig.

En del av de brister jag tidigare påpekat har Allan Kuhn åtgärdad. Som att Rodic ersatts av den mer defensivt tänkande Racip. Det understödet  hjälper dock inte Tinnerholm i alla defensiva situationer – han hade några rätt grova misstag för en högerback även  i går men han låg närmare Arnason och blev inte uppsnurrad i lika generande som tidiigare.

 

Förstår inte varför Pa Konate spelade. Han var inte dålig men han är mindre bra än Yotun. Och Kjartansson och Rosenberg är som jag påpekat tusen gånger alltför lika varandra i spelstil – plus att islänningen helt enkelt inte är tillräckligt bra för MFF 2016.

 

Molins tillförde väldigt lite offensivt men fick å andra sidan inte så mycket att jobba med. Jag hade nog hellre sett Molins på Racips plats och Berget på topp. Örnen passar mindre dåligt på bortaplan men någon dödlig boxspelare är han inte.

 

Vad man ska säga om Allan Kuhn – det får jag skriva en särskilt text om.

Annonser

About this entry