Miljöpartiet och elitidrottsklubbarnas dubbelmoral

Nästan lika beklagligt som ”Blåvitts bangers”  var fotbollsexperternas inkastade, tafatta kommentarer. Jag syftar på CMores experter och de företrädare för fotbollsklubbarna som uttalade sig och som alla hade samma uppgivna, lätt överraskande och resignerande attityd.  Alla de som sade sig själva vara utan ansvar och istället skyllde på enskilda galningar och samhället i stort.

Olof Lundh upprepade mantrat om att ”fotbollsklubbarna inte kan lagföra” supportrarna och att huliganismen är ett problem samhället måste lösa. Jens Fjellström gick igång på Sanas chock och fördömde den istället för att diskutera problemet.

MFF:s sportchef Daniel Andersson beklagade och tyckte det var sorgligt medan kollegan Mats Gren var den ende som tog ordet ”ansvar” i sin mun  och sa att det ytterst var klubbens ansvar. Detta efter att han i sin första kommentar försökt bagatellisera inkastandet av bangers och påstod att han inte hört några sådana tidigare på kvällen. Han, liksom Daniel Andersson, domaren Jonas Eriksson och CMore-experterna, påpekade samtidigt hela tiden att det var en enskild ”dåres”/”galnings” verk. Som om inte de var många som maskerade sig i Blåvitt-klacken innan de började kasta in föremål. Som om inte matchen dagen före i Norrköping avbrutits i tio minuter på grund av inkastade föremål, försök till planstormning  och en stor pöbelliknande massa som hetsade mot kravallpolis.

Det finns endast en bra, långsiktig lösning på problemet i svensk fotboll med planstormningar, inkastade föremål, bangers e t c.  Den lösningen är inte hårda civilrättsliga straff eller som Sportbladets Simon Bank indirekt i en i övrigt bra krönika igår hotade med  – att ta bort ståplats. Lösningen är naturligtvis att de 95 procent av ståplatssupportrarna och de 95 procent av spelarna och ledarna som inte vill ha det här ändrar på de övriga 5 procentens attityd.

Det är en simpel fråga om utbildning och de enda som kan lösa det är just de andra supportrarna och klubbarna, framförallt spelarna. Genom att på olika sätt och genom olika gemensamma manifestationer göra det väldigt klart vad som är supporterkultur, vad som är ståplatskultur ställer man de potentiella huliganerna inför valet att antingen bryta alla band med spelare, klubben och övriga supporters eller acceptera de andras kultur.

Parallellen till Miljöpartiets agerande de senaste veckorna är varken långsökt eller komplicerande utan helt enkelt oundviklig. Gustav Fridolin kan efter att i flera år känt till att en av partiets främsta företrädare vägrar ta kvinnor i hand  uppmärksammas på att kvinnor faktiskt känner sig förnedrade av detta. Gustav Fridolin kan därigenom ändra inställning och ta avstånd från den före detta företrädarens kultur-/religionsyttring. Kan Gustav Fridolin borde  rimligtvis fotbollsspelare och klubbar kunna ta avstånd från kultur-/religionsyttringar på läktarna som förstör fotbollsmatcher. Men de har, liksom Fridolin, länge blundat för detta och skyllt på något annat, större, mer svårdefinierbart.

Att skylla på samhället istället för att ta personligt ansvar är enkelt och väldigt, väldigt svenskt.

Liksom i Fridolins MP vet alla i varje fotbollsklubb sedan flera år tillbaka exakt vilka alla inblandade parter är. De som står runt de här supportrarna, klubbarnas SOL och många andra vet vilka killar som förstör. Flera spelare i varje lag har kontakt med de här få ”tuffa killarna” och underblåser och indirekt stödjer deras våldsyttringar. Bara en så simpel sak som att spelarna efter matcherna slutar tacka supportrarna när dessa brutit mot klubbens policy och värdegrunder – hur svårt hade det varit?  Fattar inte spelarna och klubbarna att de inte kan tacka supportrana internt och sedan i media ta avstånd från samma supportrarnas handlande?

Det sägs t o m från fotbollens sida att de som förstör ”inte är fotbollssupportrar”. Ett påstående som kan diskuteras. Dessa killar är under alla omständigheter klubbsupportrar vilket gör att ansvaret på klubbarna och spelarna vilar desto tyngre.

Det är ingen process som kräver stora satsningar eller gigantiska polisinsatser. Det enda som krävs är att spelarna, klubbarna, ”experterna” i media och de andra supportrarna slutar skylla på samhället, slutar beundra, skydda och försvara de som förstör de allsvenska fotbollsmatcherna. Det är inte svårare än så.

Ps ”E t c”  ovan inkluderar bengaler. Därmed inte sagt att bengaler helt ska bort från fotbollsmatcherna men de ska bort från läktarna och från speltid. Bengaler är inte en del av problemet utan en del av lösningen. Det enda sättet att lösa problemet är att kompromissa, det vill säga tillåta bengaler under ordnade, säkra former. På det viset, genom att förändra kulturen,  tillfredsställer man alla parter – bengalbrännarna, domarna, spelarna och alla de som samtidigt som de fördömer bengalerna njuter av den stämning bengalerna och bengalbrännarna faktiskt skapar.

Annonser

About this entry