Wimbledon: radikal vs reaktionär

En annan kontroversiell blandning av konst och kultur...

En annan kontroversiell blandning av konst och kultur…

Det jag tycker mest om i Sune Sylvéns senaste bok är att han delvis beskriver Wimbledon för vad det verkligen är – nostalgi förklädd till modern elitidrott. En dröm om att Imperiet fortfarande existerande och världens styrdes av engelska värderingar, då samhällsklyftorna var raviner och engelsk kolonialism ännu världsledande.

Förutom då genus och jurisdiken som båda nu anpassat sig till moderna förhållanden med lika ekonomisk ersättning och elektronik med domaren är tolkare, inte enväldig domare utlämnad åt endast sina egna sinne som enda beslutsunderlag. Där har exempelvis fotbollen mycket att lära.

Om detta,  mixen av det sportreaktionära och det moderna, hade jag gärna velat läsa mer om i Sunes bok  ”Wimbledon – en skön grön dröm” (Arx). Är det pragmatiska perukstockar i klubbledningen eller är det tennisens i sig som orsakat den spännande utvecklingen? Istället blir det tyvärr mycket av det ”papperssportsliga” med massor av siffror och tillhörande bedömningar av prestationerna som ofta blir lite löjliga i ett nutida kontext. Sune nöjer sig inte med att enbart citera tll exempelvis 1920 –talets beskrivning av  den första stora damstjärnan Suzanne Lenglen  ”med unikt rörelsemönster och överjordisk skärpa i slagen”. utan gör beskrivningen till sin egen. I själva verket hade förmodligen nästan alla av landets tennisspelande 12-åringar i dag krossat fransyskan.

Resultatet är än dock en mycket angenäm mix av sportfakta och anekdoter toppat av Sune Sylvén utmärkta språk  – han skriver med lätt anslag och mycket välformulerat, ofta med en underfundig och underhållande knorr på historierna. Det är skön läsning,  definitivt den bästa boken om Wimbledon jag läst och vill därför rekommendera den till alla med intresse för idrottshistoria ur ett modernt perspektiv.

Bokens stora behållning är i mitt tycke den kontrafaktiska singelfinalen mellan Edberg och Borg. Läser det kapitlet flera gånger. Genialt! En nationalromantisk tennisthriller som slutar med en nätrullare!

Ps Det enda lilla faktamässiga misstag jag finner är att Torsten Johansson (den ende herrspelare i Wimbledonhistorien som vunnit två raka matcher utan gameförlust) placeras i Helsingborg. Han var västgöte, bodde i Stockholm och flyttade till Helsingborg först efter karriären. Sedan ganska raskt vidare till Malmö och nystartade Kronprinsens TK vilka han och sonen Toto representerade när de vann alla skånska far och son-finaler mot ett Helsingborgspar bestående av min pappa Sten och storebror Thomas.

 

Annonser

About this entry