Sanning eller konka: allsvenska fotbollsdomares misslyckade intention

Inför säsongen, inför varje säsong kommer det nya direktiv från den allsvenska domarkåren. I år kom inte något om till exempel handsbedömning eller offsidetillämpning vilket redan orsakat mängder med upprördhet, utvisningar och hätsk debatt. 2016 presenterades istället som året då domarna skulle bli tydligare med att det var konsekvensen och inte intentionen som skulle bedömas och bestraffas. Ifall man är konsekvent får den här övergripande rättfilosofiska tillämpningen konsekvenser för alla domslut. Det får det inte bland de allsvenska domarna, den inkonsekventa allsvenska domarkåren.

 

Intentionen var säkert god men konsekvensen är att man fäller sig själva med ett solklart rättsfilosofiskt rött kort som påföljd.

 

Jag ska inte här diskutera det felaktiga i beslutet – för sanningen är att det är fel och strider mot spelets idé – utan börja med att konstatera att det finns duktiga domare i allsvenskan som ändå förmår bemästra det här på ett funktionellt sätt och det finns mindre bra domare som inte klarar av det. Andreas Ekberg gör det inte. Han är inte ensam.

 

En inkonsekvens är den i cupfinalen som jag skriver om i förra blogginlägget: varför Lewicki får rött direkt men Häckenspelaren som stämplar en liggande Johan Wiland får ett gult som enligt SVT-kommentatorerna på sin höjd är frispark. Jag vet förstås inte vad Ekberg tänkte men i ena fallet hänvisar Johannesson och de andra på SVT till intentionen och i det andra fallet till konsekvensen.  Hur konsekvent är det?

 

Cupfinalen innehöll fler, matchavgörande, felbedömningar. Magnus Wolf Eikrem skruvande in matchens andra mål på en frispark som föregicks av att den spelintelligente vänsterbacken Kari Arkivou läste en höjdboll tog sats , gick upp och nickade bort den och kom momentet efter med bålen in i den motståndare som inte ens fann det lönt att försöka nicka. Inga höga knän, inga armbågar eller händer, inget utom en kropp som nyss har nickat och inte kan upplösas i intet.

 

Ekbergs ser konsekvensen, MFF-aren får en stöt i ryggen och faller, och Ekberg blåser frispark till MFF i farligt läge. Martin Ericsson blir så arg över bedömningen att han får gult kort.  Jag håller självfallet med Ericsson, man måste få gå upp och nicka en boll även om det innebär att han efteråt träffar en motståndare som bara halvhjärtat försökt nicka och sedan placerat sig under en. Det finns till och med en internationell spridd bedömning  av det här som går ut på att man inte får gå under en spelare som går upp och nickar. Det bedöms som farligt spel, målvakter är ofta utsatta för detta med spelare som går under dem. Det kan ge varning, i basket blir folk utvisade för samma sak men i Ekbergs allsvenskan är det inte sanningen utan konsekvensen av den spelförandes aktioner som bedöms.

 

Låt mig ta två exempel på hur inkonsekventa domarna är när det gäller att tillämpa regeln på offside. Paulinho stod mellan Elfsborgs målvakt och stolpen när bollen passerade honom och stolpen. Det var säkert inte Paulinhos intention att stå offside och hindra målvakten men konsekvensen blir naturligtvis detta. När Sam Johnson gör 2-0 på Östersund så springer inte enbart hans lagkamrat offside, springer efter bollen, han hindrar dessutom försvararna ifrån att nå bollen. Det är konsekvensen. Domarkåren dömer efter intensionen, tror jag. Jag har väldigt svårt att förstå det här domslutet över huvud taget och finner det närmast bisarrt.

 

För att förtydliga inkonsekvensen av de allsvenska domarnas beslut och dess tillämpningen plockar vi fram alla, eviga favoritdiskussionsämne: HANDSREGELN. Förra säsongen var CMore väldigt tydliga med vilka fyra faktorer som gäller för handsregeln: avstånd till foten som slår bollen, bollens fart, motståndarens naturliga, eller onaturliga rörelser och slutligen intentionen.

 

I år kan vi stryka allt det. Ifall det är konsekvensen som gäller och det måste ju gälla under alla omständigheter så är alla hands i straffområdet straff. Punkt slut!

 

Det är inte ens lönt att diskutera längre – konsekvensen ifall bollen tar på handen eller armen är straff, oavsett vad intentionen och omständigheterna var. Det är befriande enkelt men fotbollsmässigt förödande. Sanningen 2016 är att den allsvenska domarkåren är djupt inkonsekventa i förhållande till sin egen stolta utbasunerade bedömningsgrad.

 

Annonser

About this entry