Mitt i smeten, men ändå inte

Ett ögonblick av tillfredsställelse och total hjälplöshet

Mer än en enkel förfrågan. Iett ögonblick av tillfredsställelse och total hjälplöshet

I fem månader har lilla jag försökt komma i kontakt med FC Barcelona. Den där katalanska fotbollsklubben jag har ett förhållande till utan att den har ett förhållande till mig. Jag har skickat ganska långa mail både till adressen ”info” och ”press”  på perfekt spanska där jag förklarat vem jag är och vad jag vill göra. Har också tidigt i mailen berättat att jag är livstidsmedlem i Stiftelsen F C Barcelona. Bara som ett konstaterande, och att mina mail därför borde behandlas med en viss respekt, typ svaras på.

 

Så jävla naiv jag varit.

 

Men jag har inte hört ett ord, eller sett en stavelse. Så på min sista hela dag i Barcelona cyklar jag dit ut, på min tuffa men opålitliga hyrcykel som nästan är en Fixie.

 

Jag kommer dit, blir insläppt av någon som går ut och kommer in i receptionen till kontoret. Det är samma hus som när jag var här ofta – då jag bevakade träning och matcher, när jag var ”du” med dåvarande presschefen ( som avled i cancer 2002) och då jag kunde stå och små prata över en öl med den unge, finnige och ganska e blyge Pep Guardiola.

 

Så nu är jag tillbaka, förklarar mitt ärende, att jag helt kort vill träffa någon på pressavdelningen, och hoppas kvinnan som tilltalar mig på katalanska ska vara positiv.

 

Nej, där är ingen nu, det går inte alls utan jag får ringa och bestämma en tid för möte – trots att jag åkt från Sverige och är medlem i stiftelsen…

 

Jag ringer, alldeles utanför kontorsbyggnaden från tidigt 80-tal som ligger mellan Camp Nou och Mini-Estadi. Jag ringer, det känns väldigt absurt men det är det bästa jag kan göra, blir kopplad till avdelningen för penyas istället för premsa men får till sist tal med en kvinna som heter Vansessa på ”kommunikationsavdelningen”. Hon lyssnar  och ber ber mig skicka ett mail till henne – personligen. Jag lovar, tackar, tar en selfie och går ut till min cykel som jag låst runt ett träd – vilket är uttryckligen förbjudet i Barcelona för cykeltjuvarna sågar ned trädet.

 

Såg inga spelare, inte ens några handbollsspelare men lade märke till alla stora svarta glänsande bilar på parkeringsplatsen. Sedan gränslade jag min cykel och öste på nedför bussfilen på Travesera del les Corts Catalens. Lite glad och befriad på nåt sätt. Det finns hopp! Hay esperanza!

Annonser

About this entry