Måste man se CL-finaler?

Rösten från den fotbollsälskande 10-åringens mamma bar glädje när hon förkunnande att det är CL-final på lördag – bara så där rakt framför sonen och hans kompis.

Jag blev ställd. Svarade ironiskt att ”är det?”. Borde inte ha gjort det.

Mamman berättade, nu mindre uppsluppet, att det var Atletico Madrid mot Real Madrid och såg förvånat på mig. Jag sa att det kanske inte är en match man älskar, som Barça-supporter.

Det kom av sig där, replikskiftet. Ingen förstod något och jag hade själv problem med vad jag sa och vad jag egentligen tycker. Försökte samtidigt sätta mig in hur en tioåring som älskar fotboll reagerar på att någon dissar en CL-final. Tycker han jag skändar fotbollen? Eller tycker han jag är en tönt och obildad bollentusiast som inte fattar? Skulle jag försöka  förklara det för lagkaptenen i MFF:s P06:or som att jag inte ville se två lag som i samma turnering förnedrat A-laget två säsonger i rad, i Madrid: 0-13! Ska jag riva upp de såren eller borde jag vara stoisk, spela exemplarisk men lögnaktig vuxen och säga att: ”jag bara skämtade, klart jag ska se FINALEN!”. Är det inte exakt som att filma till sig en frispark i eget försvarsområde när man låtsas täcka ut bollen – att falla framåtstupa och ta emot med utsträckta men uppgivna offerarmar?

Så här är det – i perioder har jag hänsynslöst utnyttjat på pappret ointressanta CL-finaler och skänkt de timmarna åt någon kvinna som gillat att jag prioriterat bort detta bara för hennes skull. I tron att jag verkligen offrat något. Vilket är både sant och falskt.

Jag dissade till och med Liverpool-Milan på SDS:s kultursida som ännu en seg, anemisk match som skulle avgörs på straffar, såg inte skiten och fick rätt. Delvis rätt, och fullkomligt fel. Jag missade Zidanes mål i Glasgow, jag har inte sett många CL-finaler på 2000-talet utan Barça ifall jag inte haft klara sympatier med ena elvan. Lag som Bayern (utan Pep), Inter, Chelsea, Milan, Porto mot Monaco e t c – varför ska jag titta på deras familjehögtider av närmast fake-ad fame när Barça borde varit med och vunnit ifall fotbollen var rättvis? Något överdrivet men ungefär så. Framförallt – varför ska jag legitimera orättvis fotboll med min närvaro och mitt identitetslösa ointresse och hur fan förklarar man det för en tioåring och hans sympatiska fotbollsmorsa?

Det är dessutom sällan bra fotboll, utom när Barça har uppvisning. Det kanske är spännande, ifall man håller på ett av lagen eller som jag absolut inte håller på ett av lagen. Problemet är att på lördag möts två lag varav inget förtjänar att vinna – hade jag varit Gud hade jag markerat genom att slå ut elsystemet med en blixt exakt på avspark. Och sedan fortsatt göra det tills budskapet gått fram – derbyt mellan de destruktiva fuskarna och en klubb jag önskar aldrig vinner en enda match mer: varför ska jag se dem låtsas fotboll?

Den enda förmildrande omständigheten är att det förmodligen kommer smälla rejält och alla dessa divor kommer ligga i gräset och skrika ut sina smärtor för att få domaren att straffa motståndarna. Tänk bara vad Pepe och Ramos kan åstadkomma tillsammans med Godín. Alla stentuffa centerbackar, alla beredda att låtsas, lura och i mitt tycke skända fotbollen.  Det skulle dock kunna få mig att titta, lite, denna teater eller det faktum att jag inför en ung grabb med gigantiska drömmar och illusioner inte vill framstå som en gammal, bitter, cynisk ”fotbollshater” som personligen, och ytterst patetiskt, hämnas på det han innerst inne älskar lika mycket som tioåringen!

Annonser

About this entry